Våreldar
Våreldar, under föråret t. o. m. midsommar ute i det fria och oftast på höjder upptända högtidseldar, vilkas syfte framför allt varit att befordra gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande och fruktbarhet. Påtagligen har här i Norden under hednatiden dessa eldar varit förbundna med det Mot, som firades vid sommarens ingång "för att hälsa denna" och som sannolikt inföll vid midten av april. Efter kristendomens införande inträdde sedan en splittring i uppfattning om, vart denna sed skulle förläggas, och den anknöts i olika orter än till valborgsmässodagen (30 april), än till påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingst, Halvardsmässan (14 eller 15 maj) eller midsommar. I sydligare Europa tändas dylika eldar redan under fastlagen. Motsvarigheter till de svenska och finska våreldarna möta för övrigt i de flesta länder i Europa och är kända sedan en avlägsen forntid. Hos romarna tändes sålunda 21 april eldar för hjordarnas välbefinnande och fruktsamhet. I Indien motsvaras våra våreldar av högtidseldarna vid den stora vårfesten Huli. Man har i våreldarna velat se en handling av direkt soldyrkan. Detta torde emellertid i varje fall ge endast en ytlig tydning. Vad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som folklivsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld. Härtill anknöt sig emellertid tidigt andra föreställningar. Liksom all eld för rituellt ändamål åstadkoms genom gnidning, så var också förhållandet med dessa eldar. De besatt därför såsom nyborna en renande och helgande kraft. Ej blott boskapen signades med deras rök och flammor; även människorna sökte tillgodogöra sig deras inverkan genom att hoppa genom lågorna. Denna sed förekommer eller har förekommit i nästan hela Europa och spåras genom västra Asien ända till Indien. Liksom annan eld ansågs våreldarna också fördriva rovdjur och onda makter samt häxor. Ehuru uppenbarligen ursprungligen anknutna egentligen till boskapsskötseln, har de senare förbundits även med åkerbruket. Åtminstone i några landskap i vårt land har det ännu i mannaminne varit brukligt att vid vårsådden uppgöra en eld på åkern. Denna sed finns också antecknad från Finland. I Ryssland tände man likaledes en eld på åkern och nedlade samtidigt en brödkaka i jorden. En annan metod var att bära brinnande bloss eller glöd från våreldarna omkring åkerfälten.
|
i ämnesportalen om Nordisk tradition |
