Hyperinflation

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Person som tapetserar väggarna med i stort sett värdelösa Reichmarksedlar
Weimarrepublikens hyperinflation från en Reichmark till en triljon Reichmark mot guldmarken
En 50-miljarder mark sedel från 1923

I ekonomin så är hyperinflation en mycket hög och typiskt accelererande inflation. Den strikta definitionen är när inflationen överstiger 50% i månaden. Det eroderar snabbt värdet på valutan, eftersom priserna på de flesta varorna ökar. Detta orsakar människorna att vilja minimera sina tillgångar i den valutan, då de normalt byter till en mer stabil utländsk valuta. Priserna är vanligen stabila gentemot andra valutor.

I motsats till låg inflation som är ett skeende där de stigande priserna är en långsam process och knappast är märkbar om man inte studerar gamla priser på marknaden, så är hyperinflation en snabbt fortgående ökning av priserna och penningmängden. Vanligtvis stiger priserna snabbare än penningmängden eftersom människor försöker bli av med sina pengar så snabbt som möjligt. Då detta händer minskar den reala penningmängden (mängden pengar (mäts som M0) i cirkulation delat med prisnivån) snabbt.

Nationalekonomer tror att hyperinflation orsakas av stora varaktiga underskott i statens finanser som finansieras huvudsakligen genom att skapa pengar (snarare än att låna eller höja skatterna). Som sådan, är hyperinflation ofta associerad med oväntad stress på statens budget, som till exempel svallvågorna av ett krig, sociopolitiska oroligheter, ett kollapsande av exportpriserna eller andra händelser som gör det svårt för staten att hämta in skatter. Ett stort avbräck i skatteinkomsterna samtidigt som staten fortsätter spendera, samtidigt med en oförmåga eller ovilja att låna, kan leda in ett land till hyperinflation.

Effekterna av hyperinflation

Det finns ett antal fällor med hyperinflation. Människor kommer att samla på sig varor — även mat — på grund av de ständigt ökande priserna, vilket i sin tur kan orsaka brist på varor i butikerna. Besparingar blir värdelösa, vilket drabbar konsumenternas tillgångar. Eftersom ingen vill spara pengar kommer de finansiella institutionerna att gå i konkurs. Skatteintäkterna faller, vilket innebär att staten inte kan förse medborgarna med grundläggande service. Att trycka mer pengar blir den enda utvägen, vilket bara förvärrar situationen.

Hyperinflationen i Tyskland 1923

Under kriget kopplade Tyskland loss marken från guldstandarden som var vanlig på den tiden. Till skillnad från fransmännen som införde sin första inkomstskatt för att betala för kriget, så bestämde sig tyskarna att betala kriget genom att ta lån. Tyskarna räknade med att vinna kriget och kunde då kräva kompensation av de allierade. Strategin misslyckades då Tyskland förlorade kriget. I vapenstilleståndet efter första världskriget som tecknades i Versailles 1919 stipulerades det att Tyskland skulle betala ett skadestånd på 6,6 miljarder pund.

I början av 1920-talet fick Tyskland problem att betala. För att pressa fram pengar av den tyska staten, lät Frankrike ockupera Ruhrområdet som var Tysklands industriella hjärta. Strejk utbröt då bland de tyska arbetarna, vilket snart ledde till brist på varor och högre priser i samhället. London-ultimatumet från maj 1921 krävde att skadeståndet skulle betalas i guld eller utländsk valuta i omgångar om 2 miljarder guldmark, samt 26% av värdet av Tysklands export.

Hyperinflationen

Från augusti 1921 började tyskarna att köpa utländsk valuta till vilket pris som helst, men detta bara accelererade värdeminskningen av den tyska marken. När valutans värde sjönk på de internationella marknaderna krävdes det mer och mer tyska mark för att köpa utländsk valuta för att betala av skadestånden från första världskriget.

Under den första halvan av 1922 stabiliserade sig marken på ungefär 320 mark per dollar. En internationell konferens om reparationerna hölls i juni 1922 och organiserades av investeringsbankiren JP Morgan Jr. Mötet resulterade inte i någon hållbar lösning och inflationen eskalerade till en hyperinflation, marken föll till 7,400 mark per US dollar i december 1922. Levnadskostnadsindex var 41 i juni och föll till 685 i december en 15-faldig ökning.

Fram på hösten 1922 kunde inte Tyskland längre betala sina skadestånd. Den tyska marken var nu praktiskt taget värdelös och gjorde det omöjligt för Tyskland att köpa utländsk valuta eller guld användandes sedlar, i stället började man betala med råvaror såsom kol. I januari 1923 ockuperade franska och belgiska trupper de industrialiserade områdena i Ruhrdalen för att försäkra sig om att skadeståndet betalades ut. Inflationen accelererade när arbetare i Ruhr gick ut i strejk och den tyska regeringen tryckte mer pengar för att fortsätta betala för deras passiva motstånd. I november 1923 stod den tyska marken i 4,210,500,000,000 mark mot USA-dollarn.

Stabiliseringen

Den 16 november 1923 introducerades den nya Rentenmarken för att ersätta de numera värdelösa pengarna utfärdade av Reichsbank. Tolv nollor drogs från priserna och priserna givna med den nya valutan blev stabil. Den 30 augusti 1924 stiftades en ny monetär lag som medgav ett byte av de gamla 1-trillion sedlarna till den nya Reichmarken, som hade samma värde som Rentenmarken. Under 1924 var en dollar värd 4.2 Rentenmark.

Konsekvenser

Efter hyperinflationen har den tyska penningpolitiken behållit ett centralt fokus på upprätthållandet av en sund valutapolitik, ett fokus som fortfarande påverkar Tysklands inställning till den europeiska statsskuldkrisen från 2009.

Den hyperinflaterade, värdelösa, tyska marken var ett samlarobjekt utomlands. Los Angeles Times uppskattade 1924 att mer av de avvecklade sedlarna fanns i USA än i Tyskland.

Orsaken till den enorma ökningen av priserna verkade oklart och oförutsägbart för dem som levde sig genom den, men i efterhand var det hela relativt enkelt. Versaillesfördraget införde en stor skuld på Tyskland som endast skulle kunna betalas i guld eller utländsk valuta. Med sina guldreserver uttömda försökte den tyska regeringen att köpa utländsk valuta med tysk valuta, men den resulterande ökningen av utbudet av tyska marken på marknaden orsakade den tyska valutan att falla snabbt i värde, vilket kraftigt ökade antalet tyska mark som behövdes för att köpa mer utländsk valuta.

Det i sin tur förorsakade de tyska priserna på varor att öka snabbt och drev upp kostnaderna att driva den tyska statsapparaten, vilket inte kunde finansieras genom att höja skatten, eftersom de skatterna skulle betalas i den ständigt fallande tyska valutan. Alternativet var en kombination av att driva ett budgetunderskott och helt enkelt trycka mer pengar, både öka utbudet av tysk valuta på marknaden och sänka valutans värde. När det tyska folket insåg att deras pengar snabbt förlorade i värde försökte de spendera dem snabbt. Det ökade penninghastigheten och orsakade en allt snabbare prisökning, vilket skapade en ond cirkel.

Regeringen och bankerna hade två oacceptabla alternativ. Om de stoppade inflationen skulle det omedelbart bli konkurser, arbetslöshet, strejk, hunger, våld, social oro, uppror och eventuellt revolution. Om de fortsatte elda på inflationen skulle de få ställa in betalningarna på sin utlandsskuld.

Att försöka undvika både arbetslöshet och insolvens misslyckades slutligen när Tyskland hade bägge.

Goldmoney.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Ekonomi


Källor

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur engelskspråkiga Wikipedia, och artikeln är därför licensierad under GFDL.