Den djupa staten

Den djupa staten (en: The deep state) är ett begrepp som innefattar den informella koalitionen mellan grupper inom en stat. Man kan även kalla den ”en stat i staten”, är föreställningen att det finns en koordinerad plan bland myndigheter och statsanställda att influera staten att föra en viss politik utan att ta hänsyn demokratiska val. Eller att helt enkelt strunta i eller obstruera mot demokratiskt fattade beslut och lagar. Termen myntades ursprungligen för att beskriva sofistikerade skuggregeringar i länder som Turkiet och det post-sovjetiska Ryssland, det har också använts i den politiska debatten i USA för att beskriva hur myndigheter och statliga institutioner utövar makt utan att det nödvändigtvis betyder en konspiration.

Grupperna finns inom det politiska, juridiska, militära och mediala planet. Det är högt uppsatta militärer, domare och polischefer, chefer inom underrättelsetjänsten och mediechefer men även högt uppsatta inom näringslivet. Dessa är grupper som har samma syn på landets politik, styre och framtida ledning, en slags tyst konsensus.

Gränserna i ”den djupa staten” är ofta flytande och personer kan växla mellan olika positioner. Ett exempel är José Manuel Barroso som gått mellan att vara Portugals premiärminister till att vara Europeiska kommissionens ordförande till att senare bli ordförande för investmentbanken Goldman Sachs International.

Uttrycket den djupa staten härrör från det turkiska uttrycket derin devlet som sägs vara en grupp inflytelserika antidemokratiska sammanslutningar inom det turkiska politiska systemet. Uttrycket används idag även om det politiska systemen i Egypten och USA.

Amerika

Donald Trumps supportrar har använt termen för att referera till tjänstemän inom underrättelse och övriga statsanställda som läcker information om Vita huset till pressen. Både Trump och Steve Bannon har anklagat den djupa staten att blanda sig i presidentens affärer. En del Trumpsupportrar och högermedia har anklagat den förre presidenten Barack Obama för att koordinera den djupa statens motstånd mot Trump. Medan tron på den djupa staten är stark bland Trumpanhängare så menar kritiker att detta inte har någon verklighetsförankring, och menar att läckorna inom Trumps administration saknar det organisatoriska djupet av den djupa staten i andra länder. Kritiker menar också att talet om den djupa staten kan underminera tilltron till statens institutioner.

Skribenten Dick Erixon skriver: ”Den djupa staten” är ett begrepp för att beskriva en situation när rättsstatens verktyg, som federal polis och underrättelsetjänster (typ FBI och CIA), används i andra politiska syften än att upprätthålla de fria och demokratiska systemen. Många menar att president Obama låg bakom att dessa statliga säkerhetsinstitutioner i valrörelsen 2016 agera i hans eget partis och Hillary Clintons intresse."

I en intervju säger USA:s justitieminister William Barr att den olagliga avlyssning som FBI genomförde mot presidentkandidat Trump och de läckor som skedde sedan Trump vann valet var inte ”misstag” eller ”slarv” utan försök att sabotera för den valde presidenten.

Sverige

I Sverige anses den djupa staten utgöra dels tjänstemän inom myndigheter samt delar ur media.

Ett exempel är efter valet 2018 när ett upprop av 261 opolitiska tjänstemän i regeringskansliet lämnades in till deras arbetsgivare. Där de undrar hur en kommande regering kan påverka värdegrunden om alla människors lika värde. Även om inget parti nämndes vid namn så var det underförstått att man oroade sig för om Sverigedemokraterna skulle få inflytande på regeringen.

Ett annat är en rapport från Linköpings universitet där man undrade om det går att lita på Brå. ”Ett flertal intervjupersoner vittnar bland annat om hur Brås ledning direkt utsatt dem för påtryckningar för att ändra rön som av politiska, ideologiska eller andra skäl inte varit önskvärda”, skriver författarna. Författarna drar slutsatsen att det går att ifrågasätta Brås tillförlitlighet och att dess ställning som myndighet under justitiedepartementet är problematisk. ”Denna studie visar att risken för snedvridning är särskilt hög för forskningsstudier som är politiskt känsliga eller som starkt går emot agenda och föreställningar hos en beställare”, skriver man.

Vidare menar man att Lilla Saltsjöbadsavtalet är ett exempel på när journalister försöker påverka rapporteringen om mångkultur.

Se även

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Geopolitik

• Statskupp