Om detta må ni berätta

Om detta må ni berätta.

Om detta må ni berätta (...om detta må ni berätta ...), är namnet på en bok utgiven av Forum för Levande Historia. Boken beskrivs som "En bok om Förintelsen i Europa 1933-1945". Första upplagan publicerades år 1997. Boken är författad av Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine och finns för gratis nedladdning på svenska, engelska, finska, persiska, spanska, turkiska och arabiska. I trycket version även på serbokroatiska samt videoversion med teckenspråk och blindskriftsversion. Boken innehåller illustrationer av David Olère.

Forum för Levande Historia beskriver bokens syfte: "Boken ...om detta må ni berätta ... kom till för att sprida fakta och information samt skapa diskussion om medmänsklighet, demokrati och människors lika värde. Boken har distribuerats i över en miljon exemplar. Frånsett att boken i sin helhet har uppdaterats i enlighet med dagens forskningsläge innehåller den nu också ett 20 sidor långt kapitel med fokus på Sverige och Förintelsen. Dessa nya forskningsrön har möjliggjorts bland annat genom Vetenskapsrådets projekt Swenaz".

Förord från Gamla Testamentet i Bibeln

I om detta må ni berätta finns ett förord hämtat från Bibelns Gamla Testamente. Det är Joel 1:2-3 som citeras:

"Hör detta, ni gamla, och lyssna till det, ni landets alla inbyggare. Har något sådant skett förut i era dagar eller i era fäders dagar? Nej, om detta må ni berätta för era barn och era barn må berätta om det för sina barn, och deras barn för ett kommande släkte."

Kritik har framförts mot användandet av stycket då det anses sätta en judisk prägel på publikationen. Delar av Gamla Testamentet ingår i den judiska Torah. Längre fram i Joel, i 2:a stycket står det:

"Stöt i horn på Sion! Blås larmsignal på mitt heliga berg, så att alla i landet bävar. Ty Herrens dag är på väg, en dag av mörker och moln är nära, en dag av dunkel och töcken. Som gryningen över bergen sprider sig ett folk, stort och mäktigt. Dess like har aldrig funnits och skall aldrig någonsin finnas. Framför dem förtärande eld, bakom dem brännande låga. Som Edens trädgård är landet framför dem, men bakom dem är det en öde öken. Ingenting blir skonat."

Detta stycke i Bibeln uppfattas som en förestående massaker och folkmord utfört av ett av Gud utvalt folk som ska förgöra allt i sin väg och lämna ingenting efter sig. Ytterligare längre fram, i Joel 3 står att läsa:

"Folken skall bryta upp och tåga till Joshafats dal. Där skall jag sitta till doms över alla folken runt omkring. Skörden är mogen, sätt fart på skäran, kom och trampa, vinpressen är full, ja, presskaren flödar över - så stor är folkens ondska. Larmande skaror i Domens dal. Herrens dag är nära i Domens dal. Sol och måne förmörkas och stjärnorna mister sitt sken. Herren ryter från Sion, hans röst dånar från Jerusalem. Himmel och jord bävar, men för sitt folk är Herren en tillflykt, ett värn för Israel. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud, som bor på Sion, mitt heliga berg. Jerusalem skall vara heligt, aldrig beträdas av främlingar. Den dagen skall bergen drypa av druvsaft och kullarna flöda av mjölk. I Judas bäckar skall vattnet strömma, och en källa skall springa upp i Herrens hus och vattna Akaciedalen. Egypten skall läggas öde och Edom bli en ödemark för att de övat våld mot Judas folk och spillt oskyldigt blod i deras land. Juda skall bestå för alltid och Jerusalem från släkte till släkte. Skall jag lämna fiendens blodskuld ostraffad? Nej, jag lämnar den inte ostraffad. Herren är den som bor på Sion."

Bokens titel är hämtad från Joel 1:2-3.

Revisionistisk kritik

Det har från revisionistiskt håll framförts kritik mot innehållet i boken Om detta må ni berätta. På sidan 13 i den svenska utgåvan från år 2009 med en lista över kronologiska händelseförlopp i Tredje riket har författarna valt att utelämna den mot Tyskland riktade krigsförklaringen den 24 mars 1933. Revisionster menar att alla historiska händelser måste tas med för att läsaren ska få en helhetsbild och att ett utelämnande riskerar att uppfattas som tillrättalagd propaganda i syfte att vilsleda. Även på sidan 21 och 22 väljer författarna att helt bortse från samma fakta.

• På sidan 14 och 15 finns en kort redogörelse av den judiska flickan Anne Franks öde under andra världskriget. Det har påpekats att den världsberömda flickans historia inte passar in i den officiella versionen av vad redovisas i historieböcker. Ett exempel på detta skall då vara att alla barn sägs ha skickats omedelbart till gaskammare vid ankomsten till koncentrationslägret Auschwitz. Anne Frank överlevde Auschwitz och skickades efter en tid till Bergen-Belsen där hon avled i sviterna av tyfus.

• På sidan 20 redogör författarna ännu en gång för kronologiska händelser. Det står: "30 jan. Hitler säger till den tyska riksdagen att ett nytt världskrig kommer att innebära »förintelsen av den judiska rasen i Europa«". I sitt tal till den riksdagen den 30 januari 1939 använde sig Adolf Hitler av det tyska ordet vernichtung som ska ha syftat på utrotning.

"Wenn es dem internationalen Finanzjudentum innerhalb und außerhalb Europas gelingen sollte, die Völker noch einmal in einen Weltkrieg zu stürzen, dann wird das Ergebnis nicht die Bolschewisierung der Erde und damit der Sieg des Judentums sein, sondern die Vernichtung der jüdischen Rasse in Europa".

Ordets betydelse har många gånger varit föremål för diskussioner. Det har påpekats att ordet vernichtung har flera betydelser beroende på sitt sammanhang. Bland annat kan det betyda "göra sig av med" (jämför "utrota fattigdomen"). I Irving-rättegången står att läsa: "A considerable number of documents were scrutinized in an attempt to ascertain whether the words in question were being used or understood in a genocidal sense. Irving contended that most of these words are properly to be understood in a non-genocidal sense. Longerich agreed that most, if not all, of these words are capable of being used in a non-genocidal sense. For example, ausrotten can bear such anodyne meanings as ‘get rid of’ or ‘wipe out’ without connoting physical extermination".

• Bokens författare hävdar på sidan 21 att hår från kvinnor användes för att tillverka filtar och sockor för ubåtsbesättningar samt att aska från förbrännda kroppar användes som gödningsmedel. Även hår "efter gasningen" ska ha använts. Cyanväte som är den dödliga gasen i Zyklon B, det ämne som användes i avlusningskammare i ett livsupphållande syfte för att utrota löss som bar på tyfus, fäster på kroppens alla delar och kan absorberas vid beröring vilket är mycket farligt. Då kläder avlusades krävdes god ventilation under lång tid innan man kunde ta i föremålen igen. Det skulle fördröja och försvåra en omfattande gasningsprocess av människor att klippa av håret på döda kroppar. Det har även påpekats att ingen socka eller madrass tillverkad av mänskligt hår har återfunnits som bevismaterial. Vidare har det förts fram som argumentet att Tyskland under denna tid kontrollerade stora delar av Europa med miljontals innevånare. Om behov hade funnits att tillvarata hår för tillverkning av madrasser och sockor så fanns det frisörsalonger i stor skala. Boken nämner inte projektet SS Angora vid något tillfälle. Uppfattningen att mänskligt hår återanvändes har förvissor stöd hos historikern Peter Englund i hans bok Brev från nollpunkten men har idag en ganska låg spridning.

• Bokens uppfattning om vad som hände under kristallnatten är en annan än vad revisionster menar. Boken ger på sidan 25 intrycket av att Joseph Goebbels gav order till nationalsocialistiska aktivister att iscensätta händelserna och att detta hade stöd av Adolf Hitler. I själva verket var Hitler mycket upprörd över vad som hände natten den 9 november 1938.

• På flera sidor, bland annat sidan 29, står det att judar tvingades bära davidsstjärnan. Författarna nämner dock inte att denna idé ursprungligen kom från den sionistiska juden Georg Kareski.

• På sidan 35 står det: "1942, 20 jan. SS-generalen och säkerhetschefen Reinhard Heydrich leder en konferens i Wannsee, en förort till Berlin. Ett 15-tal höga poliser och statstjänstemän närvarar. Konferensens syfte är att samordna de administrativa åtgärderna inför genomförandet av den »slutliga lösningen av judefrågan«." Formuleringen ger intryck av att Wannseekonferensen planerade ett folkmord när syftet i själv verket var en omfattande deportering av judar österut, helt i enlighet med Den Slutgiltiga Lösningens egentliga syfte. På samma sida talar författarna om gaskammare i bland annat koncentrationslägret Auschwitz. Den amerikanske revisionisten Bradley R. Smith har drivit en kampanj där han efterfrågar identiteten på en enda person som har gasats ihjäl i Auschwitz, utan att någon har kunnat lägga fram några som helst bevis för att så ska ha skett.

• I en lista över kronologiska händelser på sidan 45 står det: "11 juli Hitler förbjuder att den »slutliga lösningen av judefrågan« omnämns offentligt." Begreppet den slutliga lösningen ska här syfta på ett avsiktligt och medvetet folkmord som påstås ska ha organiserats under Wannseekonferensen. Kritiker menar att ett hemlighållande står i kontrast till vad som står på sidan 20 i samma bok (se punkt ovan), nämligen att Adolf Hitler offentligt skulle ha aviserat ett folkmord inför omvärlden. Kritikerna menar även att påståendet att alla skriftliga order från Adolf Hitler om det förestående folkmordet som skall ha förstörts visar på samma inkonsekvens om nu Hitler valde att inför omvärlden berätta om sina planer för det judiska folket.

• På sidan 50 väljer författarna att publicera en bild på ryska soldater som avrättar människor. Revisionster menar att det rör sig om bildmanipulation i syfte att vilseleda läsaren.

• En bild över koncentrationslägret Treblinka visas på sidan 75. Här menar kritiker att det som anses som en central punkt i den officiella versionen av vad som kallas Förintelsen, de påstådda homicidala gaskamrarna, inte har getts något utrymme överhuvudtaget av konstnären som har ritat bilden. Istället möts läsaren av texten: "Gaskammarbyggnaden ligger utanför bildens vänstra del...". Författarna väljer har att inte upplysa läsarna om det faktum att koncentrationslägret Treblinka har genomsökts med markpenitrerande radar utan att några spår av massgravar har hittats. Den revisionistiska organisationen Nafcash har utfäst en belöning till den som kan påvisa en tiondels procent av de massgravar som historikerna menar ska finnas på en exakt utpekad plats.

• Sidorna 76 till 85 behandlar koncentrationslägret Auschwitz och dess tillhörande byggnader och komplex. Författarna undviker att nämna de varierande dödstal som har förekommit genom 1900-talets historieskrivning. En fråga som revisionster världen över diskuterar är hur den officiella siffran på antalet döda i Auschwitz kunde vara 4 000 000 fram till början av 1990-talet, för att sedan revideras till 1 500 000 och 1 000 000, när den totala siffran för antalet döda judar under Förintelsen var 6 000 000 både före och efter revideringen.

• På sidan 81 illustreras arbetet vid de påstådda gaskamrarna med en bild föreställandes en utmärglad man från sonderkommando som släpar kropparna av ett barn och en kvinna över ett golv medan en beväpnad vakt bevakar händelseförloppet. Illustratören David Olères gaskammare är utrustad med en kraftig dörr och inne i gaskammaren ligger döda människor ovanpå varandra. Revisionster menar att en utmärglad man sannolikt hade varit föremål för samma utsortering som påstås ha skett redan vid ankomsten till lägret. Det har även påpekats att konstruktionen med en kraftig dörr till den påstådda gaskammaren står i kontrast till den dörr i trä som har visats upp för turister i Auschwitz I under flera årtionden. Vidare har det påpekats att en dödlig gas som cyanväte först måste ventileras ut under lång tid innan man kan gå in i en gaskammare, och inga ventilationstrummor, ventilationsskorstenar eller fläktar finns på samtida flygfotografier. Att människor travas på varandra nästan till höjden av en en ochen halv meter som bilden visar anses även det som högst orimligt. Nutida modeller av byggnaderna i Birkenau visar på tekniska svårigheter med att hantera tusentals döda människor i vad som uppges vara homicidala gaskammare.

• Glada SS-soldater och lägerpersonal illustreras med bilder på sidorna 82 och 83. Kritiker menar att syftet är att läsaren ska förledas tro att fångarna som finns på bild på andra sidor befann sig i en oerhörd nöd och under svältförhållanden medan den tyska personalen åt sig mätta och roade sig. Författarna undviker att låta läsarna veta att Auschwitz hade många olika aktiviteter för sina fångar. Som internerad i lägret kunde man utöva sin kunskaper och talanger bland annat i någon av orkestrarna som sattes upp eller i någon av de teaterpjäser som anordnades. Lägret hade konstateljé och det anordnades fotbollsmatcher. Det fanns en swimmingpool och bibliotek. Om man råkade ut för en skada så fick man hjälp av lägrets läkare i sjukhusbyggnaden som låg intill en av de påstådda gaskamrarna. Bland de mer kända fångarna som erhöll sjukhusvård var Elie Wiesel och Imre Kertész, bägge nobelpristagare, samt Anne Franks far Otto.

• På sidan 102 finns ett utklipp från Expressen den 29 april 1945. Författarna väljer att inte berätta för läsarna att bilden med de döda kropparna är resultatet av de allierades bombningar av tillfartsvägar till och från koncentrationslägret Bergen-Belsen som resulterade i svält och tyfusepedemier. Bilder från koncentrationslägret Bergen-Belsen var bland de första som spreds direkt efter andra världskriget och det var dessa bilder som kom att förkippas med Tredje riket i efterkrigspropagandan. Bergen-Belsen utmålades redan direkt efter andra världskriget som ett utrotningsläger som använde gaskammare för att mörda människor, något som bekräftas av överlevaren Moshe Peer.

(Samtliga sidhänvisningar refererar till den svenska upplagan i PDF-format från år 2009)

Per Nuder och Om detta må ni berätta

Den socialdemokratiske politikern Per Nuder talade på Förintelsens minnesdag den 27 januari 2009 i Stockholms Stora Synagoga. I sitt tal refererade Nuder till boken Om detta må ni berätta då han talade om det fotografi som finns på sidan 50 - de ryska soldaterna som avrättar människor:

"Den andra bilden visar samma kvinnor och samma barn – skjutna till döds av tyska Einsatzgruppe C och ukrainsk polis. Kropparna ligger i en hög, i förvridna ställningar. Men alla skott har inte varit dödande. En bödel höjer sitt gevär mot en kvinna som alltjämt lever. Bredvid henne sitter ett barn – också det levande. I några sekunder till."

Användandet av fotografiet anses utgöra ett exempel på bildmanipulering.

Referenser

• Om detta må ni berätta – svensk version i PDF-format
• Bibeln.se – Joel
• CODOH – The "Final Solution of the Jewish Question": Extermination or Ethnic Cleansing?

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Förintelsen