Weichsel-Oder-operationen

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Tyska soldater i Schlesien, östfronten februari 1945.

Weichsel-Oder-operationen var en sovjetisk anfallsoperation under andra världskriget. Weichsel-Oder-operationen var en del av den sovjetiska vinteroffensiven 1945 och syftade till att erövra området mellan de två floderna Weichsel och Oder. Den 12 januari 1945 inleddes framryckningen.

De tyska försvarande styrkorna var i numerärt underläge och dessutom slitna. De kunde inte stå emot den sovjetiska offensiven utan befann sig snart på reträtt. Mängder med lokala motanfall organiserades och genomfördes, men de kunde inte göra mer än att bromsa upp den sovjetiska framryckningstakten. I slutet av januari etablerades det första sovjetiska brohuvudet över Oder.

I mitten av februari stod sovjetiska styrkor längs Oder och påbörjade sina förberedelser inför slutanfallet mot Berlin.

Bakgrund

Sommaren 1944 genomförde de sovjetiska styrkorna sin stora sommaroffensiv, operation Bagration, och offensiven mattades inte av förrän de kommit en bit in i Polen, till floden Weichsel.

Under hösten 1944 började det sovjetiska överkommandot, Stavka, planera för en stor vinteroffensiv i Polen för att driva tillbaka tyskarna till Oder. Tanken var att de skulle utnyttja sin enorma numerära överlägsenhet för att avsluta kriget.

Styrkeförhållanden

Sovjetiska styrkor

För operationen avdelades 1. Vitryska fronten (under Georgij Zjukov) samt 1. Ukrainska fronten (under Ivan Konev) som hade över en miljon man vardera. Dessutom hade de 7 042 stridsvagnar och stormkanoner, 13 763 artilleripjäser samt 14 812 granatkastare [1].

Tyska styrkor

De tyska försvararna i området var Armégrupp A som bestod av 9. Armee, 4. Panzerarmee samt 17. Armee.

Dessa styrkor förfogade över 1 014 stridsvagnar och stormkanoner, 1 537 artilleripjäser samt ett okänt antal granatkastare [2].

Planer

Den sovjetiska planen gick ut på att främst kraftsamla i sina erövrade brohuvuden över Weichsel, men var även förberedda för att korsa floden även på andra ställen.

Vid Baranow (Sandomierz) hade ett stort brohuvud etablerats och 1. Ukrainska fronten skulle huvudsakligen anfalla därifrån. När de brutit igenom skulle styrkan delas. En del skulle avancera mot Kielce och Radom. Den andra delen skulle avancera mot Krakow och industridistrikten i Oberschlesien.

1. Vitryska fronten hade två mindre brohuvuden vid Pulawy och Magnuszew. Styrkan vid Pulawy skulle rycka fram mot Lodz och styrkan vid Magnuszew skulle rycka fram mot Kutno och Warszawa. Dessutom var de förberedda för att korsa Weichsel även på andra ställen.

Om allt gick som planerat räknade Stavka att Tyskland skulle tvingas kapitulera inom 45 dagar. Operationens startdatum var satt till den 20 januari men påtryckningar från Winston Churchill gjorde att startdatumet ändrades till den 12 januari. Dessutom planerades anfall även mot Ostpreussen längre norrut och mot Slovakien längre söderut. Det pågick även hårda strider i Ungern.

Tyskarna å sin sida kände väl till de sovjetiska planerna men var tvungna att fördela sina styrkor längs hela floden och de hade inte tillräckliga resurser för att både ha ett starkt frontförsvar och mobila reserver för att sättas in vid fientliga genombrott.

Förlopp

1. Ukrainska fronten (under Ivan Konev)

Det sovjetiska anfallet inleddes den 12 januari 1945 i brohuvudet brohuvudet Baranow (Sandomierz) trots att tät dimma gjorde att flygplanen fick hålla sig på marken. Dimman påverkade dock inte artilleriet som genomförde en massiv beskjutning mot förutbestämda mål i och bakom de tyska linjerna. Artillerielden var effektiv och tyskarna rapporter nämner förluster på 60% av sitt artilleri och 25% av soldaterna [3]. Dessutom förstördes högkvarteret för 4. Panzerarmee.

Efter de första dagarnas strider hade de sovjetiska styrkorna brutit igenom den tyska försvarslinjen och de tyska försvararna tvingades på reträtt. Framryckningen gick snabbt och de mötte endast begränsat tyskt motstånd.

Den 19 januari intogs Krakow och den 20 januari korsade de första sovjetiska förbanden den rikstyska gränsen öster om Breslau. Den 22 januari korsade det första sovjetiska förbandet Oder vid Oppeln.

Konev hade fått särskilda order om att försöka erövra industridistrikten i Oberschlesien intakta och påbörjade en inringningsoperation. Armégrupp A:s nytillträdde befälhavare Ferdinand Schörner såg faran och begärde tillåtelse från Hitler om att dra tillbaka sina styrkor i området. Hitler godkände begäran och den 29 januari hade sovjetiska styrkor erövrat större delen av Oberschlesien.

Breslau omringades den 15 februari och utnämndes till fästning, Festung Breslau. Fästningen fortsatte sedan isolerad striden ända fram till den 6 maj då den kapitulerade.

Den 16 mars gick de första sovjetiska förbanden över floden Neisse.

I Oberschlesien fortsatte striderna. Ratibor och Katscher erövrades den 31 mars.

1. Vitryska fronten (under Georgij Zjukov)

Zjukov inledde sitt anfall två dagar efter Konev, den 14 januari. Han ryckte fram mot 9. Armees ställningar från sina två mindre brohuvuden vid Pulawy och Magnuszew. De bröt igenom och den 15 januari mötte de styrkor från 1. Ukrainska fronten. Framryckningen gick snabbt och de mötte endast begränsat tyskt motstånd.

Weichsel korsades norr om den polska huvudstaden Warszawa och den 17 januari erövrades staden.

Den 19 januari erövrades Lodz och den 25 januari hade de främsta sovjetiska förbanden passerat Posen.

Det tyska arméhögkvarteret, OKH, var oroliga över att Zjukovs styrkor skulle gå raka vägen mot Berlin utan att bry sig om hotet mot flankerna. I detta läge var staden nästan oförsvarad, men ett antal snabbt upprättade tyska motståndslinjer i slutet av januari fick den sovjetiska offensiven att bromsa upp. Dock korsades Oder vid Kienitz nordväst om Küstrin. Den 2 februari korsade en sovjetisk infanteridivision floden under tysk beskjutning för att stärka brohuvudet. Samma dag förkunnade Stavka att operation Weichsel-Oder var avslutad för 1. Vitryska frontens del. Sovjetiska styrkor stod då längs Oder från Küstrin och söderut.

Den 19 februari kom order om att förbereda ett omedelbart slutligt angrepp mot Berlin, men samma dag upphävdes ordern av Stalin som först ville säkra flankerna samt bygga upp en ny offensiv förmåga. Förnödenheter och förstärkningar skulle tillföras samtidigt som trupperna var i behov av vila.

Tyska motåtgärder

De tyska styrkorna i området var numerärt underlägsna de sovjetiska och dessutom var de slutkörda efter höstens strider. Underhållsläget var prekärt och många förband rapporterade om brist på i stort sett all form av utrustning och förnödenheter, fordon, däck, reservdelar, bränsle, vapen, ammunition, kläder, stövlar samt till och med kokkärl.

När de sovjetiska styrkorna bröt igenom organiserade de tyska försvararna åtskilliga lokala motanfall, men de kunde inte göra så mycket mot den sovjetiska stormfloden.

Armégrupp A rapporterade:

Striden i utbuktningen vid Weichsel fortsätter med ominskad intensitet, och en större kris hotar (…) 16. och 17. Panzer-Division är inte längre sammanhållna styrkor eftersom de förlorat alla sina stridsvagnar (…) De styrkor som vi förfogar över har allvarligt försvagats. Vi drar tillbaka en enhet i taget till säkrare ställningar. Dessa rörelser pågår fortfarande, och vi har inte tillgång till detaljerad information.


Den 15 januari kom order från Adolf Hitler att två divisioner från Panzerkorps Großdeutschland skulle skickas söderut från Ostpreussen.

Under den tyska reträtten organiserades ett antal provisoriska försvarslinjer och motanfall som bromsade upp den sovjetiska framryckningen. Natten till den 1 mars genomförde XXIV. Panzerkorps ett motanfall där de slog ut 162 sovjetiska stridsvagnar och förlorade tio. Den 8 mars återerövrades Lauban och sedan även Streigau.

När den sovjetiska 1. Vitryska fronten gjorde halt vid Oder för att åter bygga upp sin styrka passade tyskarna på att göra det samma. Oderlinjen byggdes ut och tövädret från den 1 februari smälte flodens is vilket gjorde den till ett större hinder. Dock lyckades inte tyskarna slå tillbaka de brohuvuden över Oder som de sovjetiska styrkorna tillskansat sig.

Förluster

De sovjetiska förlusterna under operationen var runt 200 000 man och 1 267 stridsvagnar [5]

De tyska förlusterna är okända men militärhistorikern Niklas Zetterling skriver att de möjligen kan ha legat i ungefär samma storleksordning som de sovjetiska.

Referenser

  1. Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009. Sidan 289.
  2. Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009. Sidan 289.
  3. Hastings, Max. Harmagedon. Nordstedts. 2005. Sidan 338.
  4. Hastings, Max. Harmagedon. Nordstedts. 2005. Sidan 341.
  5. Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009. Sidan 294.

Källor

  • Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009.
  • Hastings, Max. Harmagedon. Nordstedts. 2005.
  • Flaherty, Thomas H (red). Sammanbrottet. Bokorama. 1994.
Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget