Viktor Rydberg
Abraham Viktor Rydberg, skald, kulturhistoriker, filosof, mytolog, född 18 december 1828 i Jönköping, död 21 september 1895 i Djursholm.
Biografi
Då föräldrahemmet genom moderns död i koleran 1834 och faderns sjukdom skingrades, lämnades han tidigt ut i främmandes fostervård och genomlevde en torftig barndomstid. Efter att ha med utmärkelse genomgått hemstadens skola kom han 1845 till Växjö gymnasium, där han under svåra ekonomiska omständigheter stannade två år; sedan nödgades han avbryta studierna. Han livnärde sig därefter dels som informator, dels som medarbetare i Johan Sandvalls tidning "Jönköpingsbladet", där han offentliggjort en sensationell brottmålsroman Vampyren, följde i slutet av 1848 med Sandvall till "Göteborgs handels- och sjöfartstidning", där han var medarbetare till våren 1850, offentliggjorde i "Jönköpingsbladet" ett par berättelser, Ett äventyr i finska skärgården och Positivspelarne, av vilka den senare, trots en viss äventyrlig rövarromantik, äger intresse som tidsskildring på grund av sin politiska frihetstendens, varjämte vissa mystiska inslag förekomma i teckningen av en astrolog. Våren 1851 inskrevs Rydberg vid Lunds universitet, dit han återkom på hösten för att studera juridik; han var under denna tid mittpunkt i ett halvt skämtsamt, halvt vittert sällskap, "Sjustjernan". Våren 1852 nödgades han på grund av bristande tillgångar lämna universitetet och tillbringade de närmaste åren som informator på skilda ställen; själv sysslade han denna tid med matematiska studier, bl. a. astronomi.
Begynnande författarkarriär
Han hyste tankar att bli civilingenjör efter studier vid Marieberg, men funderade också på att utvandra till Amerika, dit två hans systrar begivit sig. Emellertid hade ett kvarlämnat novellmanuskript råkat falla i händerna på den nye huvudredaktören i "Göteborgs handelstidning", S. A. Hedlund, och denne erbjöd Rydberg på våren 1855 att inträda i denna tidnings redaktion, ett anbud, som han mottog. Därmed var hans framtidsbana bestämd. Hans bidrag till tidningen omfattade skilda ämnen; bl. a. skrev han rätt mycket i teologiska och kyrkliga spörsmål och förde här särskilt en kamp mot den högortodoxa riktningen i Lunds teologiska fakultet samt i filosofiska och litterära ämnen, varvid han reagerade mot den nyromantiska världsåskådningen och dess efterföljare, även om han i poetiskt avseende hade avgjort romantiska drag. Han medverkade vidare på utrikesavdelningen samt skrev även politiska artiklar i andra ämnen, bl. a. i försvarsfrågan till förmån för en allmän övning i vapnens bruk. Artiklarna sammanfattades i broschyren Huru kan Sverge bevara sin sjelfständighet? (1859), som spelade en roll särskilt för den frivilliga skarpskytterörelsen. Av särskild betydelse var hans medverkan till tidningens följetongsavdelning. Här offentliggjorde han bondehistorien De vandrande djäknarna (under signaturen Agricola, 1856) med skildringar från folklivet i småländsk landsbygd; Fribytaren på Östersjön (1857), en spännande historisk roman från 1600-talet och häxförföljelsernas tid, full av färgrika episoder och lämnande rika inblickar i tidens kulturliv, på samma gång han talade frihetens och upplysningens ord till det levande släktet, samt Den siste athenaren (1859), en betydande historisk roman från den döende antikens och de stridande kristna sekternas dagar, en skildring, fylld av varm kärlek till tankefrihet och fördragsamhet, buren av sympati för den "helleniskt vesterländska verldsåskådningens", utvecklingens, upplysningens sak, med blicken riktad mot det tillkommande gudsrike, för vilket civilisationen skulle röja rent. Romanens huvudfigurer är den nyplatonske tänkaren Krysanteus, en verksam, skönhetsälskande personlighet, målsman för den döende antikens åskådning, och hans dotter Hermione, uppfostrad i hednisk bildning, men mottaglig för kristendomens idéer, ehuru bortstött av den kyrkans ofördragsamhet, som främst representeras av den maktlystne uppkomlingssjälen Petros. Mot denna ofördragsamhet, mot dogmdyrkan och formelväsen över huvud är bokens tendens riktad, och författaren betecknade den själv som "ett spjut slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda".
Dessutom hade Rydberg i kalendern "Aurora" för 1858 (1857) offentliggjort en berättelse, Singoalla, från digerdödens dagar, skildrande en katolsk riddarynglings kärlek till en zigenarflicka och en därur utvecklad konflikt, kringgjuten av romantisk mystik. Denna berättelse, som tillhör Rydbergs mest fulländade prosaalster, är uttryck för en viss panteistisk stämning av individens samhörighet med naturen. "Singoalla", som föga beaktades, då den offentliggjordes, utgavs med väsentligen ändrat, mera harmoniskt slut 1865. Rydberg offentliggjorde 1863 i kalendern "Flora" för 1864 ett antal lyriska dikter, Strandvrak (under signaturen Robinson Crusoe), av vilka nog de flesta torde varit tidigare tillkomna, såsom fallet var med den redan i "Fribytaren" i sin ursprungliga form meddelade "Korsaren", senare omarbetad under titeln Oro; vidare märkas här Två i sadeln, Vattenplask och Vemodet. I dessa dikter uppenbarar sig en utpräglad melankolisk stämning, för övrigt färgad av en viss romantik; av utländska skalder torde den tyske lyrikern Lenau ha verkat väckande på Rydberg, av svenska väl närmast Stagnelius.
Teologisk gärning
Rydbergs skönlitterära skriftställen hade emellertid vid 1860-talets början avstannat för hans teologiska. Han hade redan i "Handelstidningen" ägnat uppmärksamhet åt den nyrationalistiska rörelsen och bl. a. anmält Ignells arbeten. 1862 kom han att deltaga i en strid, som väckts med anledning av lektor N. V. Ljungbergs föredrag om Kristi gudom. Meningen var, att Rydberg endast skulle skriva ett par ark om detta, men skriften växte ut till den bekanta boken Bibelns lära om Kristus (1862), under årens lopp utökad med Genmäle till Wäktaren, Genmäle till biskop Beckman, Om menniskans föruttillvaro (1868) samt Till läran om de yttersta tingen (1880). Huvudskriften avser att uppvisa, att bibeln inte fastslår Kristi gudom, samt att ställa dess utsagor i belysning av den messiaslära, i vilken Jesu lärjungar växt upp. Skriften stödde sig i vissa punkter på tysk teologi, men företer många originella uppslag. Den mötte skarpa gensagor av samtida teologer, men också understöd då och senare. Av följdskrifterna är särskilt redogörelsen för Paulus’ teosofiska system i skriften "Om menniskans föruttillvaro" samt redogörelsen för läran om de yttersta tingen av betydelse.
I K. S. Warburgs "Svensk månadsskrift" offentliggjorde Rydberg 1864 två religionshistoriska arbeten: Jehovahtjensten hos hebreerna före babyloniska fångenskapen (särsk. utg. 1869) och Medeltidens magi (särsk. utg. 1865), den senare tillika en kulturhistorisk skrift av stort intresse och mästerlig form. 1873 utgav han en skarpsinnig skrift om Urpatriarkernas slägttafla i genesis och tideräkningen hos de sjutio uttolkare. I uppsatsen Om kyrka och presterskap (i "Framtiden", 1868) hade han uppdragit grundteckningen till en folkkyrka i motsats till prästkyrkan, och på detta program valdes han av Göteborgs stifts norra valkrets till lekmannaombud vid det första kyrkomötet (1868), ett val, som på sin tid i vissa läger väckte stor bestörtning och överklagades på grund av hans irrlärighet. I kyrkomötet väckte han motion om borttagande ur prästeden av löftet på de symboliska böckerna. 1870-1872 var Rydberg representant i riksdagens Andra kammare för Göteborgs stad och slöt sig i huvudsak till lantmannapartiet. Han var medlem av försvarsutskottet vid urtima riksdagen 1871, där han bekämpade det Abelinska förslaget, och av konstitutionsutskottet 1872. Han yttrade sig endast sällan - mest i kulturfrågor, där han företrädde en utpräglat liberal ståndpunkt. - Under 1870-talet var Rydbergs intressen i icke ringa mån knutna till ett språkligt reformsträvande. Han offentliggjorde 1873 två granskningar av bibelkommissionens översättning och kom därvid att rikta angrepp mot de många lånorden i språket, särskilt de tyska, samt gav därmed tecken till ett språkrensningssträvande, vars ivrige målsman han vart och genom vilket han tillförde språket många värdefulla nybildningar. Rydberg var alltjämt verksam som publicist och bidrog särskilt som ledare av utrikesavdelningen till "Handelstidningens" tyskvänliga hållning under fransk-tyska kriget 1870-1871, vilken stred mot den allmänna opinionen i landet. Under dessa år offentliggjorde Rydberg även i tidningen en rad spirituella kåserier under titeln "Ett och annat".
Vid nyår 1874 reste Rydberg till Paris och Italien, vilken gav hans alstringskraft ny riktning. Han offentliggjorde efter hemkomsten ett antal skisser och avhandlingar, som var besjälade av intryck från hans resor. Hit hör Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus (1874), i vilka legendens magra skelett tagit kött och blod, vidare den konstarkeologiska uppsatsen "Den meliska Afrodite" samt de psykologiska konstskisserna "Romerske kejsare i marmor" och "Antinous", vilka, tillika med "Blyertsteckningar från Rom", samlats i det illustrerade arbetet Romerska dagar (1877) samt utmärka sig lika mycket för djupsinnighet och fin uppfattning som för plastisk språkbehandling. - Vid 1870-talets mitt började Rydberg åter framträda som diktare i bunden form. Övergången torde sammanhänga med hans tolkning av första delen av Goethes "Faust", som utkom 1876; därjämte har han lämnat en av rika översättningscitat genomsprängd redogörelse för andra delen, ursprungligen meddelad i "Svensk tidskrift" 1875, i bokform tillsammans med första delen 1878. Några redan på 1860-talet i "Illustrerad tidning" meddelade Bilder ur Faust började han omarbeta; de ha utgetts postumt och är av stort psykologiskt intresse. Hans originaldikter gav framför allt uttryck för en ideal längtan "till vad ädelt är och sant" och tillhöra utan gensägelse det mest sublima och formsköna i svensk diktning. Till de yppersta räknas Snöfrid, Dexippos, Den flygande holländaren, Drömliv, den stora dialogen Prometeus och Ahasverus, Klockorna, Antinous, De badande barnen samt ypperst av alla den utomordentliga Jubelfestkantaten vid Uppsala universitets 400-årsjubileum, "kantaternas kantat", ett lika djupsinnigt som skönt kväde, vilket trots sin djupa innebörd blivit sällsynt folkkärt.
Efter att i 21 år ha verkat som tidningsman lämnade Rydberg 1876 det fasta medarbetarskapet i "Göteborgs handels- och sjöfartstidning" för att på uppdrag av styrelsen för Göteborgs stads undervisningsfond där upprätthålla föreläsningar i filosofi och kulturhistoria, vilka föreläsningar (bl. a. de om idealism och realism) efter hans död publicerats i tryck. 1877 kallades han till filos. hedersdoktor av både Lunds och Uppsala universitet samt mottog i Uppsala s. å. lagerkransen vid 400-års jubileumsfest, som han förhärligade med sin ovannämnda kantat. S. å. invaldes han också i Svenska akademien, där han i maj 1878 tog inträde med ett tal över K. V. A. Strandberg (tryckt i Svenska akademins handlingar från 1796, 53:e d., 1878). 1884 flyttade Rydberg till Stockholm, dit högskolans styrelse kallat honom till professor i kulturhistoria, en professur, som han 1889 utbytte mot den i de sköna konsternas teori och historia.
Mytologiska studier
Hans verksamhet under 1880-talet var riktad åt mytologiska studier, vartill anledning särskilt gavs genom en polemik mot A. Chr. Bångs hypoteser (i "Vöhispaa og de Sibyllinske orakler", 1879) rörande den nordiska mytologin, vilka på enstaka punkter understötts av Bugge. Rydbergs uppsats i ämnet, Sibyllinerna och Völuspa, finns i "Nordisk tidskrift", 1881. (I samma årg. träffar man även hans intressanta avhandling om Astrologin och Merlin.)
Med sin vanliga iver att icke göra någon sak till hälften kastade sig Rydberg nu in i en omfattande mytologisk forskning och nedlade åratals lärda mödor och snillrik kombinationskraft på en framställning av den germanska mytologin. Av hans stora verk Undersökningar i germanisk mythologi utkom första delen 1886, andra delen 1889, vars grunduppfattning och slutresultat emellertid varit omstridda. En populär sammanfattning av sin mytologiska uppfattning gav han i Fädernas gudasaga (1887). Rydberg författade en rad strödda filosofiska samt konst- och kulturhistoriska uppsatser; delvis som förord till andras arbeten, vilka han 1898-1899 samlade under titeln Varia I-II.
Återgång till skönlitteratur
Även till det skönlitterära området återvände han mot slutet av sitt liv. Så utgav han 1891 Vapensmeden, hägringar från reformationstiden, en historisk berättelse, där han mot bakgrunden av historiska tilldragelser lät sin fantasi leka fram poetiska tavlor och i övrigt lät dikten utgöra ram för en ny gensaga mot ofördragsamhet, fanatism och bristande pietetskänsla och för sann humanitet. I "Vapensmeden" var inlagt ett antal versifierade dikter. Dessa och andra skaldestycken från Rydbergs senhöst samlades också i Dikter (1891), varibland särskilt märkas "Barndomspoesin" (diktad 1888) med dess gensaga mot fantasilöshet i diktningen, den stora tankedikten "Grubblaren", vidare det mäktiga sociala skaldestycket "Den nya Grottesången", där han i den gamla myten om grottekvarnen gett uttryck åt sin smärta över industrialismens vrångsidor, särskilt barnens offrande i dess inferno, "Livslust och livsleda" samt "Vårdträdet". Den delvis dystra stämning, som kännetecknar dikterna från 1891, gav vika för en mera harmonisk stämning i hans allra sista dikter (Himlens blå, Vandringsmän), där han gav uttryck åt sin trängtan till en värld utanför sinnevärldens gränser. Även må nämnas hans sista lätta omarbetning av Singoalla, företagen för Karl Larssons praktupplaga (1894) med enstaka tillägg av sägenartad och mytologiserande natur.
Slutet av hans liv
Rydberg avled efter kort tids sjukdom å sitt hem Ekeliden i Djursholm, där han varit bosatt de senare åren. Hans bortgång väckte allmän sorg, och hans begravning ägde rum under ett allmänt deltagande, vittnande om, att Rydberg var ej blott en betydande författare, utan uppfattades som en etisk makt i Sveriges liv. Rydbergs verksamhet omfattade ju många grenar; på vetenskapliga områden har han verkat som teolog, filosof, kulturhistoriker, mytolog, konstforskare, hans teologiska undersökningar ha utövat en frigörande verkan på det allmänna tänkesättet under en brytningsperiod; särskilt högt står han som populärvetenskaplig författare inom kulturhistoriens och filosofins områden och har här skapat formellt fulländade verk; han har också skänkt 1800-talets svenska prosadiktning några av dess yppersta alster, i vilka han gärna begagnat romanens omklädnad för uttalande av en viss tendens. Högst står han tvivelsutan som skald, och hans skaldskap är uttryck för hög idealitet i innehållet, förenad med en mönstergillt skön form; hans poetiska skaplynne ligger mer för de breda linjerna, de djupa tankarna, de stora känslorna än för att skildra de intimare skiftningarna i karaktärer eller yttre skepnader. I hans skaldeindividualitet möta ett romantiskt drömmardrag och ett helleniskt tänkar- och handlingsdrag. Fiende till de medeltidsartade insatserna i nyromantikens världsåskådning liksom till dess överskattande av esteticismen, var han dock avgjord romantiker i sin trängtan mot oändligheten, i sin natursymbolik och i sin fantasi. Men älskare av klarhet och harmoni, stod han tillika klassisk konst och diktning nära, "den rena, blåögda plastiska hellenism", som han redan i ungdomen ställt som motsats till medeltidens dunkel. I samband härmed stå också den sanningsträngtan och frihetskärlek, som även genomlöper hans diktning. Härtill kommer som ett tredje "nygotiskt" inslag, kärleken till nordisk forntid. Rydberg var, utom av Svenska akademin, ledamot av Vetenskapsakademin och av Vitt. hist. och ant. akad. samt hedersledamot av Akademin för de fria konsterna och av Vet. och vitt. samh. i Göteborg.
Rydbergs skrifter, av vilka förut flera olika upplagor utkommit, utgavs 1896-1899 i en samlad upplaga i 14 bd, med anmärkningar av K. Warburg (flertalet av dessa band på nytt upplagt). En upplaga av hans valda skrifter utkom 1912-1913. Av hans föreläsningar har följande utkommit: Filosofiska föreläsningar (4 bd, utg. av R. Höckert, 1900-1901), Det sköna och dess lagar (utg. av K. Warburg, 1901) samt Kulturhistoriska föreläsningar (utg. i 6 bd av R. Höckert, 1902-1906). Ett flertal av hans arbeten är översatt till främmande språk. 1898 restes hans av Börjeson modellerade byst i Djursholm och i Jönköping; den är även placerad på Rydbergs gravmonument på Göteborgs nya kyrkogård, jämte en relief av T. Lundberg, föreställande Dexippos. - Rydbergs namnteckning finns återgiven på pl. IV till art. Autograf, hans bokägarmärke på pl. II till art. Exlibris. - Se K. Warburg, "Viktor Rydberg – En levnadsteckning" (I-II, 1900) och "Viktor Rydberg – Hans levnad och diktning" (förkortad omarbetning, 1913); jfr "Robinson" (U. v. Feilitzen), "Realister och idealister" (1885), J. A. Eklund, "Några grundtankar i Viktor Rydbergs diktning" (1892), O. Levertin, i "Diktare och drömmare" (1898), Rudin, i "Svenska akademins handlingar från år 1886", XI, och F. Vetterlund, "Studier och dikter" (1901) samt "Skissblad om poeter" (1914).
|
i ämnesportalen om Nordisk tradition |
