Upplösningen av Rhodesia
Upplösningen av Rhodesia var en process föregicks av Storbritanniens ovilja att erkänna landets självständighet. När Rhodesia utlyste en ensidig självständighetsförklaring (Unilateral Declaration of Independence) den 11 november 1965 uppmanade britterna omvärlden att bojkotta landet.
Rhodesia utsattes för handelsbojkotter från västvärlden. Den kommunistiska världen (bl.a. Sovjetunionen, Kina och Nordkorea) gav militärt och ekonomiskt stöd till olika marxistiska gerillarörelser. Sverige och många andra länder stödde alla former av bojkotter mot Rhodesia och gav ekonomiskt stöd till de svarta nationalister och marxister som vill förvandla landet till en svart enpartidiktatur.
Rhodesierna försvarade sig framgångsrikt länge och väl både militärt, ekonomiskt och politiskt.
Rhodesias premiärminister Ian Douglas Smith utsattes för politisk utpressning av både USA och tvingades slutligen överge den politik som skapat en stat med Afrikas högsta välstånd. Högeroppositionen i Rhodesia (Rhodesian Action Party) ansåg att Smith blivit trött och tappat orienteringen.
I slutfasen av den förhandlingsomgång som leddes av USA:s utrikesminister Henry Kissinger tvingades Ian Douglas Smith den 3 mars 1978 underteckna en överenskommelse som var början till slutet på det vita styret i landet. Under en övergångsperiod avvecklades den vita civilisationen. År 1980 kunde marxisten Robert Mugabe (med bl.a. Sveriges hjälp) vinna de allmänna valen och påbörja en politik som kom att leda till att landet i praktiken föll samman.
Inom den rhodesiska militären förekom diskussioner om möjligheten att återta kontrollen över landet, men en analys kom fram till att det skulle kunna leda till en brittisk-amerikansk intervention och många stupade. Den lilla vita befolkning på ca 250 000 personer hade redan lidit av kriget och kunde inte göra så mycket mer mot det stora motstånd som omvärlden uppvisade.
Rhodesia blev Zimbabwe och under övergången bevisade rhodesierna återigen vilken civilisation de skapat. De avvecklade sina militära organisationer med heder och värdighet. Några övergick till den nya ordningen, men upplöstes efterhand eftersom de inte länge kunde upprätthålla en civiliserad standard. I takt med att afrikanerna tog över institutioner, militären och politiken - och att allt blev sämre - tvingades de vita lämna landet eller utsättas för förnedring och hotelser.
Vita farmare och civila medborgare fortsatte att dödas, men världssamfundet teg. Den vita befolkningen krympte från ca 250 000 under 1970-talet till ca 30.000 år 2007. I takt med afrikanernas maktinflytande föll djurhållningen i landet samman och mängder av boskap dog. Byggnaderna som de vita tvingades lämna tog ingen hand om utan de plundrades och förföll.
Rhodesias legendariske premiärminister Ian Douglas Smith konstaterade i mitten av 1990-talet att Zimbabwe med omvärldens bevittnade stöd blivit ett av världens fattigaste länder, som de senaste åren förfallit ännu mer.
Men de vita rhodesierna kan idag med hedern i behåll säga att de visste bättre än omvärlden. De kan också se tillbaka på hur civiliserat de (under hot) lämnade ifrån sig landet till afrikanerna.
|
i ämnesportalen om Rhodesia |
