Svenska kolonier

De svenska kolonierna i Afrika och Central- och Nordamerika var sammanlagt fyra till antalet mellan åren 1638 och 1878. De två första kolonierna, Nya Sverige och Svenska Guldkusten bedrevs som privata kompanier med kungligt privilegiebrev. Kolonierna tillkom i en tid av ökad betydelse för långdistanshandeln, se Triangelhandeln.

Den svenska statsledningen med Axel Oxenstierna i spetsen övertygades om fördelarna med koloniala satsningar, dels för att man, liksom holländare, engelsmän och andra, ville berika sig genom handeln med främmande kontinenter, dels därför att det var angeläget att göra svensk sjöfart förtrogen med transoceana områden.

Svenska guldkusten

Cabo Corso, under senare tid även kallat Svenska Guldkusten, var en svensk koloni vid Guineabukten, grundad den 22 april år 1650, som låg i nuvarande Ghana, på västafrikanska sydkusten. Territoriet tillhörde tidigare akan-folket fante (eller fanti) och kungariket Efutu (eller Fetu).

Historia

Efter grundandet av det Svenska Afrikanska Kompaniet år 1649 skickades år 1650 den första expeditionen under ledning av Henrik Carloff. Carloff var tysk, född i Rostock och hade arbetat länge för Nederländerna.

Den 22 april år 1650 slöt Afrikanska kompaniet med ledning av Henrik Carloff avtal med Kungen av Futu och området vid kusten blev svensk mark. Den svenska kolonin grundades av företaget Afrikanska kompaniet, ett handelskompani som tidigare grundats av Louis De Geer och fått svenskt monopol på handeln söder om Kanarieöarna. Den svenska kolonin var verksam under åren 1650 till 1658 och även åren 1660 till 1663. År 1654 erbjuds en ny aktieteckning för Afrikanska kompaniet och kompaniet leds nu i praktiken av det statliga Kommerskollegium tillsammans med Louise De Geer.

Under år 1656 utnämndes Johan Filip von Krusenstierna till ny guvernör vilket förargade Carloff. Han lämnade den svenska kolonien men återvände den 27 januari år 1658 med ett danskt kaparfartyg, Glückstadt. Carloff erövrade Fort Karlsborg åt Danmark och det gjordes till del av den Danska guldkusten. För Sveriges kung Karl X Gustav blev detta ett av flera skäl att kunna inleda det andra danska kriget. Efter Freden i Köpenhamn 1660 skulle Guldkusten återlämnas. Det visade sig dock då att Carloffs medarbetare Schmidt i mars år 1659 i sin tur hade sålt kolonin till Nederländerna och försvunnit med pengarna.

Lokalbefolkningen revolterade snart mot holländarna och kungen av Futu erbjöd Sverige att återta kontrollen i december år 1660. Nya expeditioner sändes till kolonin som förblev svensk för ytterligare en tid. Nederländerna återerövrade Karlsborg den 22 april år 1663. Den 9 maj år 1664 erövrades sedan området av Storbritannien och tog besittningen över området över först av Nederländerna, därefter av Storbritannien.

Både Sverige och Danmark har haft befästa handelsstationer vid Ghanas kust. På 1600-talet dominerade guldhandeln (varav namnet Guldkusten) och under 1700-talet handeln med slavar. Området förblev koloni av Storbritannien ända in på mitten av 1900-talet.

Administratörer

• Direktör Henrik Carloff, från 22 april år 1650 till 1656.
• Guvernör Johan Filip von Krusenstierna, från år 1656 till februari 1658 men mellan under åren 1659 till 1660.
• Befälhavare Tönnies Voss från år 1660 till den 22 april år 1663.

Handelsstationer

Kolonin bestod av ett antal fort och handelsstationer (faktorier).

• Fort Carolusborg (även Karlsborg och Cape Coast Castle) nutida Cape Coast, Centralregionen, svensk ägo 1650-1658 och 1660-1663
• Fort William (även Annamabo) nutida Anomabu, Centralregionen, svensk ägo 1650-1657
• Fort Batenstein (även Batensteyn) nutida Butri nära Sekondi-Takoradi, Västregionen, svensk ägo 1650-1656
• Fort Christiansborg (även Frederiksborg och Osu Castle) nutida Accra, huvudort, svensk ägo 1652-1658
• Fort Witsen (även Taccorari) nutida Sekondi-Takoradi, Västregionen, svensk ägo 1653-1658
• Fort Apollonia nutida Benyin, Västregionen, svensk ägo 1655-1657
• Gemoree faktori
• Accara faktori

Det nya Sverige

Nya Sverige (på engelska New Sweden), var en svensk koloni i Nordamerika under åren 1638 till 1655. Den svenska kolonin var belägen på ömse sidor om floden och viken Delaware samt omfattade delar av de nuvarande USA-delstaterna Delaware, New Jersey och Pennsylvania. Denna koloni utgjorde bland annat en del i Triangelhandeln.

Historia

En första ansats hade gjorts av nederländaren Willem Usselinx, stiftaren av ett holländsk-västindiskt kompani, som redan 1624 fått tillåtelse av Gustav II Adolf och utfärdat privilegier för ett i Sverige upprättat Söderkompani, som ensamt skulle i Sverige äga rätt till handel och kolonisation i de övriga världsdelarna. Men då de ekonomiska och politiska förhållandena hindrade utförandet av de storartade planer man avsett såväl med detta kompani som med en förnyad form av detsamma, blev det rikskanslern Axel Oxenstierna förbehållet att ge upphov till det företag, som frambragte kolonien. Under ett besök i Nederländerna år 1635 kom Oxenstierna i beröring med en köpman i Amsterdam, Samuel Blommaert. Denne jämte Peter Spiring, en bekant holländare i svensk tjänst, samt tysken Peter Minuit, f.d. guvernör under sju år, i holländsk-västindiska kompaniets koloni Nya Amsterdam på Manhattan, uppgjorde planen till den påtänkta kolonisationen och som i samarbete med förmyndarregeringen för drottning Christina år 1637 startade Söderkompaniet, även kallat Nya Sverigekompaniet.

De svenska skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip avseglade därmed i november år 1637 med en blandad svensk och holländsk besättning under befäl av tysken Peter Minuit. Skeppen anländer till Delawarebukten den 29 mars år 1638 och kolonin Det nya Sverige är därmed grundad. Man fortsatte att segla längre upp längs floden. Minuit köpte land av indianerna och anlade fort Kristina (engelska: Fort Christina), namngivet efter den svenska drottningen, en bit från mynningen av bifloden Minquas River (numera Christina River), på den plats där staden Wilmington nu ligger. Wilmington influeras av svenska minnesmärken, som utöver statsfana med liknade utformning som den svenska fanan, även har minnesmärken såsom Nya Sverige minnet samt även en samtida kyrka, upprättad efter svenskarna och kallas idag Old Swede's church. Det finns även en kopia av skeppet Kalmar Nyckel i floden Christina.

Två månader senare, under månaden juni samma år, hade verksamheten kommit igång. Minuit påbörjade därför sin återresa mot Sverige, varvid ledningen lämnades till löjtnant Måns Kling. Först våren år 1640 anlände Peter Holländer Ridder som ny direktör för den svenska kolonin.

Den svenska kolonin hade under de första två åren mest prägel av handelsstation med en besättning på ett 20-tal soldater jämte en kommissionär och en tolk. Troligtvis hade de en händelsfattig tillvaro i vildmarken som omgavs av indianer, i väntan på att nästa expedition och transport från Sverige skulle anlända. Relationerna med indianerna förblev goda, bortsett från några mindre incidenter.

Handeln mellan indianerna och svenskarna förblev därför goda, man bytte olika tyger, redskap, kokkärl och prydnadsföremål mot delawareindianerna majs och andra livsmedel, vars byar även låg längs floden, och man bytte även skinn från susquehannaindianerna, vars jaktmarker fanns inåt landet i Det nya Sverige. Särskilt bäverskinn var attraktiva som bytesobjekt, eftersom klädesplagg av detta material var högsta mode i Västeuropa under den här perioden.

Handeln var inte till en början helt svenskt utan finansierades även delvis av holländsk kapital genom handelskompaniet och fick privilegier på införseln av tobak och skinn. Men det holländska intresset svalnade dock under de första åren, och under år 1642 blev kolonin och handelskompaniet helt under svensk ledning. Nederländerna erövrade dock kolonin eftersom de ansåg att närvaron av svenska kolonisatörer i Nordamerika som ett hot mot deras intressen i den holländska kolonin New Netherlands. De svenska kolonisatörerna stannade kvar i kolonin.

De svenska kolonisatörerna grundade tillhörande bosättningar såsom New Stockholm och Swedesboro i New Jersey. Man grundade även bosättningarna Nya Älfsborg, Kristina, Uppland, Nya Göteborg, Nya Vasa, Korsholm.

Administratörer

• Direktör Peter Holländer Ridder, 1640-

Handelsstationer

Kolonin bestod av ett antal fort och handelsstationer (faktorier).

• Fort Nya Elfsborg (Älvsborg)
• Fort Kristina (Fort Christina)
• Fort Uppland (Fort Mecoponacka)
• Fort Nassau
• Fort Nya Korsholm
• Fort Mölndal (fort Molndal)
• Trefaldighetsskansen (holländska: Fort Casimir-Nieuw Amstel)
• Nya Stockholm
• Nya Göteborg (Nya Gotheborg)
• Nya Vasa (Nya Vaasa)
• Swedesboro
• Torne

Saint-Barthélemy

Saint-Barthélemy var en svensk koloni i Karibien-Västindien, Centralamerika, under åren 1785 till 1878. Saint-Barthélemy drevs som en "frihamn" för bland annat slaveri och bommulsindustri, var därmed delaktig i Triangelhandeln. Huvudstaden Ville de Gustavia har behållit sitt svenska namn och fortfarande finns en del av det svenska arvet kvar i ön och består huvudsakligen av t.ex. dess statsvapen som innehåller tre kronor. Flera andra orter, torg och gator på ön bär även rester av svenska namn.

Den dåvarande svenska konungen Gustav III drömde om hur Sverige återigen skulle upprättas som en europeisk stormakt. Efter att ha blivit inspirerad av Danmarks stora ekonomiska vinster från dess kolonier i Västindien, och ville därför ha egna kolonier i svensk besittning eftersom det vid tidpunten var en symbol för makt och prestige.

Under en utvecklande process i ett led av en diplomatisk uppgörelse, undertecknas ett traktat mellan Sverige och Frankrike och ön överläts den 23 augusti år 1784 till Sverige, i utbyte mot att Frankrike får rättigheter att tullfritt lagra varor i Göteborg. Detta medverkade till att den svenska konungen hade ett möte med riksrådet och deklarerade att Sverige nu ägde en ö i Västindien. Många av riksrådets medlemmar blev nyheten en överraskning.

Den första rapporten om ön kom från den svenska generalkonsuln i den franska staden L'Orient, Simon Bérard. Han rapporterade att: "Den (Saint-Barthélemy) är en mycket obetydlig ö, utan strategisk position. Den är mycket fattig och torr, med en synnerligen liten befolkning. Bara salt och bomull produceras där. En stor del av ön utgörs av sterila klippor. Ön har inget sötvatten; alla brunnarna på ön ger bara bräckt vatten. Vatten måste importeras från närliggande öar. Det finns inga vägar någonstans."

Enligt Simon Bérard fanns det inga större möjligheter att upprätta jordbruk, eftersom jorden på ön ansågs vara av sämre kvalitet. År 1785 har ön en befolkning på 739 personer, 281 av dem är slavar. Fördelen med ön skulle istället vara att ön kunde medverka till en bra hamn i Västindien eftersom ön hade en naturlig hamn där fartyg kan ligga skyddade under de orkaner som ofta hemsöker världsdelen. Detta medverkade till att Bérard rekommenderade att ön skulle utvecklas till ett internationellt frihandelsområde. Frankrike, som tidigare haft ön i sin ägo hade omfattande problem med att transportera slavar från Afrika som behövdes till kolonierna i området vilket medverkade till att Sverige insåg en gyllene chans till en ekonomisk tillväxt genom att exportera ett bestämt antal slavar till de franska kolonierna i området varje år.

Om den svenska kolonin och frihandelsområdet blev en framgång, kunde Sverige snart expandera till flera öar i området. Gustav III var väl medveten om hur andra Europeiska länder hade stora inkomster genom slavhandeln från deras karibiska kolonier. Den svenska konungen följde därför Bérards rekomendationer och utvecklade kolonin till en frihandelszon. I ett kungligt brev, daterat den 12 mars, 1790, till kammarrätten och konseljen på S:t Barthélemy, stadgas: ”Fri införsel och handel af svarta slafvar eller så kallade Nya Negrar från Afrika förunnas alla nationer utan att erlägga någon afgift vid utlossandet”.

Även om importen var helt avgiftsfri, var exporten av slavar avgiftsbelagd. Slavhandlare som reste till den svenska kolonin från andra karibiska kolonier och köpte slavar kunde erläggas med en viss tullavgift när de exporterade sina nya slavar från den svenska kolonin. Denna exporttull var dock relativt låg och bestämdes av tre faktorer:

• Full avgift tas ut för slavar som är över fyra fot tre tum långa, mindre slavbarn går för halva avgiften.
• För slavar som svenska skepp hämtat från Afrika är exportavgiften 2 escalins.
• För slavar hämtade av andra nationers affärsmän är exportavgiften dubbelt så hög.

Flera hundra fartyg kunde ligga i Gustavias hamn. Fram till 1806 förvaltas ön av det Västindiska kompaniet. Av de tullar och avgifter går tre fjärdedelar till kompaniet, resten tillfaller den svenska staten.

Under början av artonhundratalet, närmare bestämt den 28 maj år 1804 inrättas ytterligare en tullavgift, som innebär att även importen av slavar till den svenska kolonin avgiftsbelagts. Den svenska myndigheten tar från och med nu två dollar per "ny neger" och slavar som importeras direkt från Afrika. Tullen på slavar födda i Västindien blir sex dollar per styck.

Från och med året 1806 följer en kortare period då den svenska staten tar hand om öns affärer och under året 1812 beslutar riksdagen att skilja ön från den svenska staten. Därefter sorterades den svenska kolonin direkt under ett kolonialdepartement som inrättas i konungens kansli. Inkomsterna från ön går nu till S:t Barthélemyfonden, som disponeras av den svenske kungen personligen. Anledningen till att staten tar över öns affärer är på grund av de ändrade förhållandena till Västindiska kompaniet, då de under en längre period gjort stora ekonomiska baksteg och därmed ansökt om pengar och utökat handelsprivilegier från den svenska staten. Handelsprivilegierna mellan Västindiska kompaniet och den svenska staten upphävs därmed under året 1805. Detta medverkade sedan till att kompaniet upplöstes då de affärsekonomiska förhållandena var minimala.

Frihamnen får stor betydelse i krigstid. Under året 1812 blir det krig mellan Amerikas förenta stater och Storbritannien. Amerikanska handelsskepp kan inte gå in i de engelska hamnarna i Västindien. Av Förenta staternas totala export går nu 20 procent över S:t Barthélemy, den svenska kolonin.

Efter långa debatter beslutas under året 1845 att slavarna ska köpas fria. Till det utses en speciell kommitté vars ordförande är Gustaf Ekerman auktionförättare på ön. Med anslag på 30 000 piastrar ska slavar som anses vara värda det tredubbla köpas fria. De slavar som har pengar ska betala sin egen frihet. Totalt kostade friköpet den svenska staten 119 765 riksdaler. Friköpen firades med kanonskott från Gustavias batteri.

Efter att slaveriet avskaffats går det snabbt utför med kolonins ekonomi. Årligen behövs pengar från statskassan till öns underhåll. Frankrike återköper slutligen tillbaka sin gamla koloni. I köpeavtalet ingår en klausul om att befolkningen ska få säga sin åsikt om försäljningen. Under månaden augusti år 1877 sker en folkomröstning på ön och av de 352 röstberättigade vill endast en person tillhöra Sverige, eftersom den ekonomiska situationen urartat sedan slavhandelns upplösning. Officiellt överlåtnade sker den 16 mars år 1878 och den svenska flaggan halas ner för sista gången under det svenska koloniets historia.

Administratörer

• Major Per Herman von Rosenstein

De svenska lagarna för slavar

Guvernör Per Herman Rosenstein skriver 1787 de lagar som ska styra livet för öns slavar. Lagstiftningen delar in befolkningen i tre grupper: Vita, fria kulörta och svarta slavar. Lagarna blev aldrig mildare med åren. Regeringen ger under år 1806 sitt bifall till att guvenör Anckarheim ska hyra in en ny piskare och bödel för Gustavias räkning. Hyran för bödeln, som också är slav, är åtta dollar i månaden.

• Slavarna ska hållas kuvade med hårda lagar: piskning, halsjärn, brännmärkning och dödsstraff.
• En slav som slår sin ägare eller någon ur dennes familj döms till döden.
• Slavägaren får själv dela ut upp till 29 piskrapp. Hårdare straff ska verkställas av Gustavias bödel.
• Gravida slavar skulle piskas liggande på marken med en grop utgrävd för den gravida magen.

Västindiska kompaniet

Svenska Västindiska Kompaniet grundades den 31 oktober år 1786 från ett förslag av dåvarande statssekreterare Johan Liljencrantz, genom ett privilegiebrev (oktroj).

Svenska Västindiska Kompaniet var ett svenskt handelskompani som bedrev handel mot Västindien. Efter grundandet förberedde kompaniet den första expeditionen till Afrika. Den fick dock ställas in då Gustav III:s ryska krigets utbrott år 1788. Affärsmännen och kompaniets tjänstemän organiserar under tiden handeln under privata omständigheter. Den svenska kolonin blir under en tid en knutpunkt för slavhandel men det var endast en mindre del av slavarna fraktades dock med svenska fartyg. Under åren mellan 1786 och 1805 verkade det från den svenska kolonin i Västindien, ön Saint-Barthélemy. Det Västindiska kompaniet var ett privatägt företag med ett kungligt monopol över all svensk handel via den svenska kolonin Saint Barthélemy. Av de tullar och avgifter som existerade i den svenska kolonin, gick tre fjärdedelar till kompaniet och resten tillföll den svenska staten som avgift för monopolet. Kompaniet skulle enligt bestämmelserna ta del av kolonins styrelse och förvaltning mot rätten att uppbära inkomster av handeln, vilket upprepade gånger medverkade till konflikter mellan kompaniet och öns guvenör.

Kompaniet hade rätt att bedriva slavhandel mellan Afrika och Västindien enligt privilegiebrev (oktroj) från den svenska konungen. Handeln som bedrevs av kompaniet byggde på Triangelhandeln. Aktieteckningen gjordes av svenska handelsmän, den svenske kungen Gustav III var den enskilt störste delägaren med 10 procent medan han i själva verket fick ut tjugofem procent av vinsten, då det var ett av kraven och avgiften för västindiskt monopol.

Den svenskrelaterade andelen av slavhandeln var dock obetydligt liten. Enligt den svenska regeringen förekom cirka 50 svenska slavskeppstransporter mellan 1600- och 1800-talet. Enligt den hittills mest detaljerade kartläggningen av den transatlantiska slavhandeln identifieras totalt 34 941 slavtransporter över Atlanten varav enbart tio av dessa var registrerade som svensk transport. Om tio stycken slavtransporter utfördes av svenska skepp, utgjorde de svenska transporterna 0,2 promille av samtliga slavtransporter.

I början av 1800-talet förändrades förhållandena negativt för kompaniets handel, vilket medverkade till att en förlängning av handelsprivilegierna från konungen nekades och att den svenska staten därefter övertog besittningen av kolonin i Västindien. Situationen bidrog slutligen till att kompaniet upplöstes den 22 maj år 1805.

Språkbruket i kolonin

Det dominerande språket på landsbygden var det franska språket. I huvudstaden Gustavia var engelska vanligast. Det svenska språket talades främst av de högre tjänstemännen och en del utan affärsmänen.

Guadeloupe

Guadeloupe var en svensk koloni i Karibien, Centralamerika, under åren 1813 till 1814. Kolonin kom i svensk ägo som en konsekvens av Napoleonkrigen, då Sverige fick besittningen av Storbritannien som erövrat den av Frankrike. Kung Karl XIII och hans efterträdare fick Guadeloupe som ersättning för egendomsförluster som kunde drabba kronprinsen Karl XIV Johan till följd av alliansen mot Napoleon. Vid Freden i Paris 1814 fick Frankrike tillbaka Guadeloupe och Sverige kompenserades då med 24 miljoner franc som bildade Guadeloupefonden. Endast kolonin Saint-Barthélemy förblev svenskt.

Se även

• Kolonialism

Källor

• Nordisk Familjebok, 1800-talsupplagan & Uggleupplagan, Stockholm 1876-1926
• Svensk Uppslagsbok, Malmö 1947-55
• Nationalencyklopedin
• Carl Georg Starbäck & Per Olof Bäckström: "Berättelser ur den svenska historien", Stockholm 1885-86
• Otto Sjögren: "Sveriges historia", Malmö 1938
• Sten Carlsson, Jerker Rosén, Gunvor Grenholm m.fl: "Den svenska historien", Stockholm 1966-68 (senare upplaga finns)
• Alf Henriksson: "Svensk historia", Stockholm 1966, ISBN 91-0-010551-1 (senaste upplagan 2004)
• Alf Åberg: "Vår svenska historia", Lund 1978, ISBN 91-27-00783-9 (senare upplagor finns)
• Peter Englund: "Ofredsår", Stockholm 1993, ISBN 91-7486-067-4 (senare upplagor finns)
• Lars M. Andersson & Lena Amurén: "Sveriges historia i årtal", ISBN 91-85377-97-x
• Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, Stockholm 1904-1926
• Nationalencyklopedin
• När Sverige skulle bli kolonialmakt
• Ola Liljedahl, "Vår fantastiska värld", nummer 2/2008, sid 34-37.