Sven-Erik Olsson
SS-Oberscharführer Sven-Erik Olsson, född den 7 juli 1923, död den 7 mars 1985, var en estlandssvensk frivillig i Waffen-SS. Han föddes i Pärnau av en tysk mor och en svensk far.
Vid 16 års ålder anmälde han sig som frivillig till Waffen-SS och sändes till 16./(MG) SS-Totenkopf-Rekreuten-Standarte för sin grundutbildning. Den 1 maj 1940 överfördes han till 9./SS-Totenkopf-Standarte 14 och den 14 oktober samma år till dess signalpluton. Den 1 maj 1941 befordrades han till SS-Sturmmann och sändes senare till Nederländerna för delta i kustförsvaret.
Olsson överfördes till Kommandostab Reichsführer SS och skickades till Ostpreussen. Han tjänstgjorde som signalist för en rad olika förband, både från Waffen-SS och den reguljära armén. Befordran till SS-Unterscharführer kom den 1 september 1942.
I februari 1943 överfördes han till 10. SS-Panzer-Division "Frundsberg" och placerades i signalbataljonen. Han stred på östfronten och i maj 1944 befordrades han till SS-Oberscharführer. Vid denna tid blev han också divisionsbefälet Heinz Harmels personliga signalist. Olsson deltog i striderna i Normandie och blev sårad i augusti 1944, men återvände snart till sin enhet. Divisionen förflyttades till östfronten igen i slutet av januari 1945 och deltog i de desperata slutstriderna. Den 20 april förlänades han med det Tyska korset i guld (han hade sedan tidigare Järnkorset av första och andra klassen). I Komotau förstörde han sin SPW och lyckades till fots ta sig västerut till amerikanska förband och kapitulera där.
Han blev en krigsfånge och återvände till Sverige 1947. Han avled 1985 under en semesterresa i Schweiz.
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
