Proletariatets diktatur
Proletariatets diktatur är ett begrepp inom dem marxistiska läran som avser det tillfälliga systemet som kommer att råda mellan övergången från kapitalism till kommunism, när samhällssystemet är inne i processen att föra över ägandet av produktionsmedlen från privat till ett kollektivt ägarskap.
Både Marx och Engels menade att den kortlivade Pariskommunen, som styrde Paris i två månader 1871 innan den upplöstes, var ett exempel på proletariatets diktatur. [1]
Enligt den marxistiska teorin är existensen av vilket styre som helst en indirekt diktatur av en social klass över en annan. Således är borgerskapets diktatur motsatsen till proletariatets diktatur.
Marxism-leninismen följer idéerna från Marxismen och Leninismen, som söker att etablera en förtrupp för att leda massornas uppror, som tar makten åt arbetarnas vägnar och sedan skapar en socialistisk enpartistat. Den socialistiska staten representerar proletariatets diktatur som i sin tur styrs genom processen av demokratisk centralisering, som Vladimir Lenin beskrev som ”mångfald i diskussionen, enighet i styrandet.” Det blev den officiella ideologin för de styrande partierna i Kina, Kuba, Laos och Vietnam och var den officiella ideologin för kommunistpartiet i Sovjetunionen och de styrande partierna i Östeuropa.
Rosa Luxemburg, en marxistisk teoretiker, underströk rollen av proletariatets diktatur som styret av hela klasen som representerar majoriteten och inte ett enda parti och karakteriserade proletariatets diktatur som ett koncept som var till för att utöka demokratin snarare än att reducera den, i motsats till minoriteten som styrde under ”borgerskapets diktatur”, som är den enda andra klassen som statsmakten kan vila på enligt den marxistiska teorin. [2]
|
i ämnesportalen om Vänsterideologi |
