Ian Douglas Smith

Boken The Great Betrayal av Ian Smith är främsta källa till innehållet i vidstående text.

Ian Douglas Smith, född 8 april, 1919, avliden 20 november, 2007. Politiker. Premiärminister i Rhodesia.

I sina memoarer ”The Great Betrayal” redogör Smith för sina tankar om den politiska utvecklingen i södra Afrika och i Rhodesia. Tankarna går tillbaka till 1923 efter en folkomröstning i Rhodesia om landet skulle ansluta sig till den Sydafrikanska republiken eller inte. Förslaget om att ansluta sig till Sydafrika förlorade och det ledde till att Rhodesia skulle bli så självständigt som möjligt. Orsaken till valresultatet var många Rhodesiers (de flesta var att brittiskt ursprung) skepsis till Boernationalismen.

Smith ansåg att om Rhodesia blivit en del av Sydafrika hade det sett helt annorlunda i regionen idag. År 1948 hölls ett viktigt val i Sydafrika där Daniel Malans Afrikaner National Party vann med knapp marginal över Jan Christian Smuts’ United Party. Den segern avgjorde utvecklingen för lång tid framåt. Om Rhodesia (med dess valmanskår av brittiskt ursprung) ingått i Sydafrika så skulle det ha påverkat den nationella politiken där. Förmodligen skulle då Jan Smuts United Party ha vunnit valet (om än marginellt). År 1945 hade Jan Smuts' regering hyrt fartyg för att öka antalet vita immigranter till Sydafrika. När National Party kom till makten övergavs den tidigare planen på att organisera vit invandring till landet. Ian Smith menar att om invandringen av kvalificerade vita uppmuntrats så hade det bott minst 15 miljoner vita i Sydafrika under 1990-talet istället för sex miljoner. Den vita emigrantströmmen gick i stället till Australien.

Född i Rhodesia

Ian Smith föddes i Selukwe i Rhodesia. Fadern, Jock, kom från Skottland och moderns familj kom från England. Hans föräldrar var aktiva och samhällsengagerade. Jock drev slakterier och bagerier vid fyra gruvor. Han födde också upp tävlingshästar och var en duktig ryttare. Under Andra världskriget samlade han in pengar för att stödja britterna i kriget. Modern grundade Selukwe Branch of the Women’s Institute, som utförde ideella uppgifter av olika slag, bl.a. inom bibliotekstjänsten.

Ian Smiths största intressen i skolan var matematik och vetenskap. I sin ungdom var han en duktig idrottsman och ägnade så mycket tid åt sport att hans akademiska karriär blev lidande.

Kriget bryter ut

När andra världskriget bröt ut reagerade många av Smiths unga vänner genom att kasta sig på tåget till huvudstaden Salisbury för att anmäla sig till krigstjänst. Men de skickades omedelbart tillbaka till sina hem då de behövdes på hemmaplan. Regeringen i Rhodesia ville inte skicka iväg unga män till krigstjänst innan de ens gått ur skolan.

Under julen 1940 reste Smith till Salisbury. Där anmälde han sig till flygvapnet och fick sedan utbildning till pilot, något han länge drömt om. Han stationerades i mellanöstern och efter några månader där förflyttades han till El Alamein i Egypten. Han var också i Tobruk en tid innan han skulle till Alexandria på uppdrag. Under en take-off kraschade planet efter att ta träffat ett bombskydd i slutet av startbanan. Smith skadades svårt, men överlevde på grund av sin goda fysik.

Fem månader senare var han redo att flyga igen. Han fick förslaget att resa hem till Rhodesia och arbeta som instruktör, men han ville ut i kriget igen. Vid en flygning över Italien tvingades han skjuta ut sig ur planet och landade med sin fallskärm på ett berg där han gömde sig en stund. Han blev närapå upptäckt av tyska soldater, men klarade sig.

När Smith’s skvadron skulle upplösas efter kriget flög han till Skandinavien. Efter ett besök i Norge kunde han konstatera att det knappast fanns trevligare platser på jorden att vara på. Han träffade också en svensk pilot med vilken han reste till Stockholm och fick uppleva en trevlig helg.

Hemma i Rhodesia

Tillbaka i Rhodesia fick han ett varmt välkomnande av sina anhöriga. Ian Smith och hans far Jock hade en diskussion om Rhodesia. Jock undrade, nu när Ian sett stora delar av världen, om han fortfarande ville bo kvar i landet. Filosofiska spörsmål om framtiden på lång sikt uppstod. Innan européerna kom var det vanligt med polygama förhållanden och det var vanligt att de nyfödda eller små barnen dog tidigt. Efter de vite mannens ankomst med sitt välstånd, sin läkarvård och sina läkemedel överlever barnen i afrikanska familjer, som tenderar att bli väldigt stora. (När de vita kom bodde 300.000 afrikaner i området.)

Vad det kunde innebära på sikt fanns det en uppfattning om, men det var ändå svårt att se så långt in i framtiden. Ian Smith hade släktingar i USA, som undrade om han skulle kunna tänka sig att bosätta sig där. Men Ian kunde inte tänka sig det. Han var Rhodesier och ville inte bo någon annanstans.

Ian Smith fortsatte att studera för att utveckla sina intellektuella kvaliteter och ta examen vid Rhodes University. Han fortsatte också att utöva idrott. I Rhodesia var det självklart för i stort sett alla unga män (och även många kvinnor) att utöva någon form av sport.

År 1948 köpte han en bit mark, gifte sig med Janet och blev invald i Parlamentet. Det innebar stora förändringar i hans liv och blev början på den karriär som skulle göra honom så känd över hela världen.

Ian Smith blir politiker

I juli 1948 förlorade Godfrey Martin Huggins och United Party (UP) en omröstning i Parlamentet och ville utlysa allmänt val. Den huvudsakliga oppositionen var Liberal Party (LP), som bestod av små och stora företagare vilka ansåg att UP var för konservativt och bromsade utvecklingen för fri företagsamhet. Ledande personer inom LP frågade Smith om han ville ställa upp som deras kandidat i Selukwe. Han tackade först Nej men avskrev dem inte helt och hållet. Han träffade representanter för partiet och förde en diskussion om vikten av gott ledarskap. Inställningen var att en ledare för ett parti i Rhodesia och en ledare för landet Rhodesia måste besitta sådana kvaliteter att det arv på vilket landet vilar inte offras eller försummas.

Smith själv hade en mycket bra bakgrund. Han hade goda referenser överallt, han hade bra bakgrund och ett stabilt civilt liv. Han beslutade sig för att bli lokal kandidat i hemorten Selukwe. Den 16 december 1948 kom valresultatet som visade att LP förlorat sex av sina platser i Parlamentet och Huggins segrade stort.

Men Ian Smith vann mandatet i Selukwe och blev den yngste Rhodesier som valts in i Parlamentet. Nu blev politiken en del av Smiths liv och han förkovrade efterhand sina kunskaper. Hans egna och dominerande tankar kretsade kring landets politiska framtid och hur självständighet skulle kunna uppnås.

LP hade tagit initiativ i frågan om självständighet och försökte föra fram den som vinnande koncept. Men Huggins ansåg att en federation med Nord-Rhodesia och Nyasaland vore en bättre idé och argumenterade för den. Nya tankar ledde till nya politiska konstellationer. Tillsammans med några medlemmar i LP anslöt sig Smith till Huggins United Federal Party den 29 april 1953. Han blev partiets representant för distriktet Midlands i den federala församlingen. Salisbury utsågs till federationens huvudstad. Huggins avgick som Premiärminister och efterträddes av Roy Welensky.

USA blir tongivare

Samtidigt gjorde Suez-krisen att Storbritannien försvagades på den internationella scenen. I stället blev USA tongivare i internationell politik och som en del av amerikansk utrikespolitik ingick kampanjer mot alla former av kolonialism. Både Sovjetunionen och USA bedrev kampanjer mot kolonialism (men på olika grunder). När de två supermakterna bestämt sig för att motarbeta kolonialism (västeuropeisk kolonialism i icke-europeiska samhällen) var det ett oroande tecken. Sovjetunionen ville erövra världen med sin kommunism och USA ville med sina multinatonella företag exploatera naturtillgångar i länder där européer hade koloniala intressen och för att kunna göra det måste kolonialmakten överge sin koloni.

United Federal Party vinner ett val

Den 6 juni 1958 hölls ett val i Syd-Rhodesia där Edgar Cuthbert Whitehead och United Federal Party vann 17 platser av 30 i församlingen, men Dominion Party stärkte sin position genom att gå från fyra platser till 13. Den extreme liberalen Garfield Todd som ställde upp för United Rhodesia Party försvann helt från den politiska arenan.

Den 12 november höll den federala regeringen val. Roy Welensky vann 46 platser (två tredjedelar av antalet platser). Dominion Party (DP) vann åtta platser. DP bestod av medlemmar med stora kunskaper och de var respekterade av väljarkåren. Partiet leddes av Winston Joseph Field.

Britterna överger sina kolonier

Den brittiska kolonialpolitiken började förändras efter påtryckningar från USA. I praktisk politik ledde det till att britterna började överge sina kolonier i Afrika och överlämna dem till afrikanerna. I Ghana hade britterna skapat en civiliserad rättsordning och en god ekonomi. Landet fick självständighet år 1957. Efter en kort tid föll samhällsordningen samman och halva parlamentet internerades. Nigeria fick självständighet år 1960. Det dröjde inte länge innan ett inbördeskrig startade och landet var i ekonomisk ruin. När det gällde Kenya gick britterna lite försiktigare fram. Här fanns en ganska stor vit befolkning, som tidigare uppmuntrats att flytta hit och bli permanenta bosättare. (Många av dem flyttade till Rhodesia när britterna övergav Kenya.)

De vita i Federationen Rhodesia och Nyasaland, som bildades 1953 och bestod av Syd-Rhodesia, Nord-Rhodesia (senare Zambia) och Nyasaland (senare Malawi) kände sig inte hotade av britternas nya politik. De ansåg att konceptet skulle kunna leda till medlemskap i samväldet och till ett politisk erkännande.

I de norra territorierna Nord-Rhodesia och Nyasaland började svarta nationalister bli mer aktiva och använde oftare våld. Den federala regeringen tog sitt ansvar och arresterade upprorsmakarna så att lag och ordning kunde återställas.

Britterna ökar trycket

Återigen kom signaler från britterna om att de avsåg att överge sina koloniala intressen. Nyasaland övergavs då den vita befolkningen där inte var tillräckligt stor. Samtidigt stärkte Syd-Rhodesia sin ställning inför britterna i samband med en konferens i Salisbury 1961 då en ny konstitution föreslogs och röstsystemet förändrades till förmån för de svarta.

Smith hade ett önskemål om att Nord- och Syd-Rhodesia skulle gå samman. Han hade en diskussion med Roy Welensky om framtiden och framhöll att ett överlämnande av styret till svarta vore fullständigt främmande av många goda skäl och att han aldrig skulle kunna tänka sig att leva i ett land där Afrikaner utövade makt.

En valkampanj inför en folkomröstning (om det nya konstitutionsförslaget) stod framför Rhodesierna. På den ena sidan stod Robert Tredgold och Garfield Todd och på den andra sidan Winston Joseph Field (och Dominion Party). Omröstningen hölls den 26 juli och väljarna sade Ja till förslaget efter att det i kampanjen fått stöd av Roy Welensky.

Kongokrisen

Alltfler vita kolonier började falla. När den belgiska kolonin i Kongo överlämnades till afrikanerna uppstod kaos och tiotusentals människor dödades. Nästan 100.000 vita bodde där och de började plötsligt utsättas för grymma övergrepp. Belgarna evakuerade sina landsmän och många flydde till Rhodesia. Läget var så allvarligt att FN tvingades skicka dit soldater under flera år. (Även Sverige bidrog med soldater, varav minst sex dog i strid och ca 40 skadades)

I Afrika ser verkligen annorlunda ut än I Europa. De vita Rhodesierna blev nu påminda om hur farliga koloniala förändringar skulle kunna bli. Edgar Cuthbert Whitehead fortsatte att arbeta med sin plan för politiska förändringar i Rhodesia. Han föreslog en rad åtgärder som i praktiken skulle bli eftergifter för afrikansk nationalism.

En del Rhodesier började i missnöje med brittiska påtryckningar och expanderande svart nationalism fundera över möjligheten för Rhodesia att gå sin egen väg. Smith gillade sådana resonemang.

Nytt parti bildas

Ian Smith samtalade med Winston Joseph Field (ledaren för Dominion Party). Han kom fram till att de måste göra allt i sin makt för att rädda Syd-Rhodesia från brittiska förslag och påtryckningar. För att kunna göra det måste ett nytt parti bildas.

Så snart nyheten om en förestående partibildning kom ut var det många som omgående erbjöd sin hjälp. Partiet fick namnet Rhodesian Front (RF) och i de allmänna valen den 14 december 1962 vann de 35 av 50 platser. Så snart valet var vunnet försökte RF ta tag i självständighetsfrågan.

Den brittiska regeringen inbjöd Field till samtal i London, men han hade svårt att hävda den Rhodesiska ståndpunkten och snart hördes röster som krävde Fields avgång. Smith tog då över ledarskapet år 1964 och tog över förhandlingarna. Britterna visste att Smith var en skicklig politiker och inledde propagandakampanjer mot honom och Rhodesia i hopp om att försvaga Rhodesiernas förhandlingsposition.

Smith ansåg att britterna, genom att ta politiska hänsyn från tvivelaktiga medlemmar i Samväldet, bidrog till att sänka standarden för vad som borde vara krav för medlemskap där. Britterna föreföll inte heller begripa hur det afrikanska stamsamhället var uppbyggt. Skillnaderna mellan europeisk kultur och afrikansk kultur var så stora att de borde utvecklas separat istället för att integreras.

Unilateral Declaration of Independence (UDI)

Smith undertecknar självständighetsförklaringen.

Att fatta beslut om självständighet var inte så svårt när alla andra vägar prövats och misslyckats. Den 11 november 1965 fattades beslutet om självständighet (Unilateral Declaration of Independence, UDI) vilket gav eko på varje tidningsredaktion. Bilder från när Ian Smith undertecknar beslutet kablades ut över hela världen. Politikerna i London ogillade beslutet, men den brittiska allmänheten hade en mer positiv uppfattning till beslutet.

De sanktioner mot Rhodesia som införts blev mer omfattande och regeringen i Salisbury fick utveckla nya strategier för att vardagslivet i landet inte skulle påverkas. Man anpassade sig till situationen och kunde hålla ställningen som ett av världens modernaste länder.

Portugiserna lämnar Afrika

Rhodesian Front och Ian Smith hade alltså större delen av omvärlden emot sig. Men de hade en ambition att förvalta det Rhodesiska arvet och utveckla landet vidare.

Rhodesierna, som redan hade det besvärligt med den brittiska hållningen mot landet, tvingades nu uppleva hur militanta terrorister utbildades i Kina och Nordkorea för att angripa Rhodesia. Om den brittiska inställningen var ett resultat av påtryckningar från USA så var terroristernas krig ett resultat av kommunistisk expansionsstrategi. Stormakternas kamp om Afrika krockade delvis då de båda ville vara först med att sparka ut kolonialisterna och införa sina politiska system.

Nu var det Portugals tur att lämna Afrika. På grund av de politiska förändringarna i moderlandet den 25 april 1974 var de portugisiska besittningarna I Angola och Mozambique hotade. Ian Smith insåg vad det skulle kunna betyda. Sådana händelser smittade också av sig på människor utan självständig uppfattning om vilken politik som var den mest lämpliga. En liten grupp vita liberaler ställde till bekymmer för Ian Smith och regeringen beslutade att hålla val den 30 juli 1974. Rhodesian Front tog hem segern genom att vinna alla platser.

Ian Smith besöker en skolklass i Rhodesia.

Sydafrika ändrar sin politik

Den 16 februari 1975 träffade Smith den sydafrikanske Premiärministern John Vorster. Smith fick då veta att den Sydafrikanska regeringen ändrat sin hållning i politiken mot Rhodesia. Sydafrika började nu på uppdrag av USA tvinga Rhodesierna till förhandlingsbordet med de viktigaste svarta nationalistledarna. Det var ett besvärligt läge för Rhodesia. Sydafrika var Rhodesias livlina och de hotade med att strypa den om inte Rhodesierna samarbetade.

Det intensiva trycket från omvärlden och oviljan att låta Rhodesia sköta sina egna inre angelägenheter irriterade Smith. Han kände sitt land väl och visste vad som var bäst för det. Påtryckningarna utifrån var ett politiskt spel från supermakterna, som ville uppnå vissa mål av maktpolitiska eller tvivelaktiga ideologiska skäl.

Smith tvingades stå upp och förhandla mot omvärldens olika politiska viljor. Det var ett mycket komplicerat diplomatiskt rävspel där politiker i USA och Storbritannien var Rhodesias farligaste fiender.

Ian Smith ville inte ge upp. Han fortsatte envist att förhandla och försökte förhala proceduren. Rhodesia klarade sanktionerna mycket bra och säkerheten hölls på en hög nivå. Samtidigt gjorde säkerhetsstyrkorna i Rhodesia ett viktigt arbete för att hålla terrorister I schack. Nya elitförband, t.ex Selous Scouts, hade bildats och de var mycket effektiva instrument i Rhodesias militära försvarskamp.

Ian Smith möter Henry Kissinger

I september 1976 bjöds Ian Smith till Sydafrika för att träffa John Vorster. Han skulle få kännedom om förslag (till förändring av konstitutionen) som presenterats av USA (efter stöd från Storbritannien). Senare samma månad fick Ian Smith träffa Henry Kissinger för att diskutera förslagen. Kissinger försökte övertyga Smith om att acceptera dem då en ny förhandlingsomgång senare skulle kunna innebära ett (ännu) sämre utgångsläge för Rhodesia om Jimmy Carter vann presidentvalet i USA.

Smith förklarade för Kissinger att om (det påtvingade) förslaget går emot de vita Rhodesierna, kommer landet att falla samman. I slutet av september förde Ian Smith samtal med sina kollegor på hemmaplan. De började ana att påtryckningarna mot Rhodesia från Sydafrika skulle kunna bli avgörande för landets framtid och att det såg oroande ut. Sydafrika agerade på uppdrag av USA (mot att de fick godkännande att bedriva självständig politik ytterligare en tid). Smith förklarade för John Vorster att när Rhodesia fallit är det Sydafrika som står på tur.

Förhandlingar i Genève

Smith hade lärt sig hur den “internationella politiken” steg för steg påtvingades de självständiga nationerna. När omvärlden började dra åt snaran kring Rhodesia blev det allt svårare I förhandlingarna. Ian Smith skulle sköta sitt lands inre angelägenheter och samtidigt förhandla med människor vars enda uppgift var att förmå Rhodesia att överge sin politik. I oktober 1976 fortsatte förhandlingarna i Genève, men de resulterade inte i mycket mer att göra förhandlarna trötta. USA och Storbritannien hade vid den här tiden också börjat påverka Sydafrika för att förmå dem att dra sig tillbaka från Sydvästafrika.

Den 3 mars tvingades Smith tillsammans med svarta nationalister underteckna ett dokument, som var ett resultat av tidigare förhandlingar. Det skulle nu leda till en interimsregering, som skulle fungera tills ytterligare påtryckningar skulle tvinga Smith till fullständigt reträtt.

Smith talar till sina landsmän

Den 18 augusti 1978 höll Smith ett radiotal där han informerade Rhodesierna om det politiska läget. Han förklarade också att väljarna måste få säga sitt om förslaget till en ny konstitution. Han uttryckte sin förhoppning om att Rhodesierna skulle kunna bo kvar i det underbara land de byggt upp och inte tvingas lämna det.

Efter en rad överfall på oskyldiga Rhodesier infördes krigslagar den 10 september för att eliminera sådan brottslighet. Smith varnade också de svarta grannstaterna får att upplåta sina territorier åt terrorister.

Sista årsmötet i Rhodesia

Den 28 september 1978 höll Rhodesian Front sitt årsmöte. Det var partiets sista kongress i landet med namnet Rhodesia. Den 11 november firade Rhodesierna sin självständighetsdag i en anda av stolthet över vad de åstadkommit med sitt land. När Ian Smith höll sitt årliga tal på nyårsafton 1978 upplevde han oro över att välutbildade vita redan börjat lämna landet.

I januari 1979 hade kampanjen för en folkomröstning om den nya konstitutionen nått klimax. Missnöjda vita från det nybildade radikala Rhodesian Action Party höll ett stort möte i Salisbury. De varnade för vad som skulle komma, men deras möjlighet att vända utvecklingen var obefintlig. Partiets verksamhet hade kommit igång i ett så sent stadium av processen att de inte skulle hinna hämta stöd från väljarna för sin politik. Smith försökte samtidigt göra vad som stod i hans makt för att de vita Rhodesierna skulle kunna fortsätta att leva i landet.

Den 30 januari hölls folkomröstningen och 85 % av väljarna röstade Ja till förslaget. I april hölls allmänna val med den nya konstitutionen som grund och en övergång till ett nytt system inleddes. Resultatet blev att Biskop Abel Muzorewa skulle ta över styret från den 1 juni 1979 och för att kunna göra det måste han få hjälp av Ian Smith och andra erfarna politiker.

Den 4 april skickade Smith ett gratulationstelegram till Margret Thatcher, som blev konservativ premiärminister i England. Två dagar senare gav han sig ut för att träffa Selous Scouts och fick möta dekorerade soldater, som valt att gå ut i strid trots att de skadats svårt.

Den 31 maj 1979 var Ian Smiths sista dag på arbetet som Premiärminister i Rhodesia. Han tog sig tid att ta farväl av personalen och se tillbaka på den fina tid han haft. Men nu skulle han fortsätta som politiker i opposition.

Den 1 juni 1979 installerades Abel Muzorewa som Premiärminister. Den första veckan gick relativt bra då vita erfarna politiker bistod med kunskap och erfarenhet. Nu hade Rhodesia ändrat sin konstitution och fått en svart Premiärminister. Men den amerikanska administrationen var inte nöjda med det och vägrade att lätta på sanktionerna, vilket kom som en chock för Rhodesierna.

Den 20 juni fick Smith veta att tre CIA-agenter gripits av Rhodesisk polis. De hade ägnat sig åt underrättelsearbete i Sydafrika och Kenya och erkänt detta, men amerikanerna hotade med åtgärder mot Rhodesia om de skulle göra det känt för allmänheten. Efter en resa i USA blev Muzorewa övertalad att frige spionerna. Smith var upprörd över hur lättlurad Muzorewa var när han hamnade i händerna på slipade internationella politiker.

Lancaster Housekonferensen

Den 22 augusti 1979 informerade Muzorewa Parlamentet om att han accepterat en inbjudan från brittiska regeringen att delta i en konferens om Zimbabwe-Rhodesia i London kommande månad. Fem dagar innan konferensen skulle börja gick Rhodesiska styrkor in Mocambique. De sprängde broar och skar effektivt av terroristernas transportleder.

När själva konferensen inleddes den 10 september var Smith förmodligen den ende deltagande politikern som kunde förutse vad som skulle bli resultatet av förhandlingarna. Det skulle bli ytterligare ett steg mot svart majoritetsstyre och avsteg från europeisk rättstradition.

När Smith kom hem från konferensen kunde han bara försöka göra det bästa av resultatet. Hans uppgift var nu att ingjuta hopp och moral hos de vita och göra det bästa möjliga av situationen. I samtal med partikollegor insåg alla att det bara fanns en väg att gå. De vita Rhodesierna kunde inte längre fatta beslut om landets framtid, det var i praktiken britterna som kontrollerade den politiska utvecklingen.

Marxisten Robert Mugabe tar över

Överenskommelsen i Lancaster skulle nu bli politisk verklighet. Den undertecknades i slutet av december 1979 och i slutet av februari 1980 skulle allmänna val hållas.

Segrare i valet var kommunisten Robert Mugabe. Han kontaktade genast Ian Smith för informella överläggningar. Smith sade till honom att det inte ser bra ut om en marxistisk diktator tar över landet. Mugabe lugnade Smith med att framhålla att han skulle göra vad som var bäst för landet i sin helhet.

När Parlamentet öppnade den 15 maj hette landet Zimbabwe och leddes av en uttalad marxist. (Se också Upplösningen av Rhodesia.)

Smith fortsatte envist att arbeta för Rhodesias bästa, men märke ganska snart hur de nya politikerna på ett korrupt sätt började förändra samhället. När Mugabe börjat bli varm i kläderna ersattes kvalificerade vita av okvalificerade svarta. Långsamt började landet att förfalla inom de flesta områden. Vita började utsättas för hot och diskriminering. Smith blev också utsatt för grova hot om deportation eller internering.

I ett tal i november 1981 riktade Mugabe hårda angrepp mot de vita jordbrukarna, som i sin tur började uppleva stora obehag under det marxistiska styret. Strax efteråt mördades två vita och flera andra trakasserades av Mugabes män. Emigrationen av vita ökade och var nu uppe i 10.000 per månad. Naturligtvis lyfte det ”internationella samfundet” inte ett finger för att göra något åt situationen.

Vita mördas och trakasseras

Mugabe fortsatte att utveckla sina diktatoriska anlag och började hota väljare som röstat på partier han ogillade. Den 27 juni 1985 skulle ännu ett val hållas. De vita väljarna (som nu var en liten minoritet, de hade halverats på ett decennium medan de svarta ökade snabbt i antal) fanns kvar. Partiet Rhodesian Front bytte namn till Conservative Alliance Zimbabwe (CAZ), något som nu i det stora sammanhanget var betydelselöst. Mugabe hade redan bestämt sig för att eliminera all opposition vare sig den var svart eller vit.

Matabelefolket började nu beklaga sig över att Mashona lade beslag på alla viktiga tjänster i landet. Det paradoxala är att innan de vita kom till Rhodesia så var Matabele på väg att tränga undan Mashona. Under Mugabes regim fick Mashona möjlighet att göra det omvända. Mugabe hade en militär som utbildats av Nordkoreanska instruktörer. De gick till våldsamt angrepp mot Matabele och mördade ungefär 30.000 personer under 1985. I samband med valrörelsen förekom många incidenter med mord och överfall på politiska motståndare. Mugabe varnade också alla vita som inte arbetade för regeringen att de skulle tvingas lämna landet. Våldet mot vita och oppositionella eskalerade. Vita fråntogs sina gårdar, mördades hänsynslöst och förlorade alla rättigheter. Politiska motståndare misshandlades eller dödades.

Resultatet av afrikanskt majoritetsstyre blev allt tydligare när ekonomin kollapsade, infrastrukturen började halta och obegåvade människor skulle fatta viktiga beslut.

Vid mitten av 1990-talet kunde Ian Smith konstatera att det blomstrande och självförsörjande Rhodesia blivit det som han fruktat. Med Storbritanniens och USA:s hjälp blev landet en kommunistisk diktatur och ett av världens fattigaste länder – trots massivt ekonomiskt stöd från omvärlden.

I sin bok ger Smith många exempel på vad som borde ha gjorts, men det skulle förutsätta att politiker i väst var lika kloka som han och det var de inte. Därför blev det rika Rhodesia det fattiga Zimbabwe.

När det inte längre var möjligt att leva i sitt gamla hemland flyttade Ian Smith till Kapstaden i Sydafrika.

Källor

• The Great Betrayel, Ian Smith (Blake, 1997)
• Republic of Rhodesia. [1]
• A History of Rhodesia, Robert Blake (1978)
• Ian Douglas Smith (Wikipedia); [2]
• Ian Smith Biography: [3]
• Interview with Smith: [4]
• The Story of Smith: [5]
• Ian Smith: [6]

(Texten baseras främst på Smiths egen berättelse vilket är den huvudsakligan källan. Vissa partier är relativt exakt återgivna ur boken ” The Great Betrayel”, men hänsyn har tagits till andra säkra källor och uppgifter från dem har vävts in i texten för att komplettera bilden av den atmosfär under vilken Ian Smith tvingades arbeta.)

Video

• Ian Smith - A bit of a rebel: [7]

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Rhodesia