Halbefickan

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta från Google Earth som visar området kring Halbe.

Halbefickan, eller Slaget om Halbe, var en sovjetisk inneslutning av tyska styrkor under andra världskriget. Den 21 april 1945 lyckade sovjetiska styrkor ringa in den tyska 9. Armee i vad som kom att kallas Halbefickan. Den 24 april ägde ett misslyckat utbrytningsförsök rum. Den 28 april påbörjades ännu ett utbrytningsförsök som trots mycket svåra förluster lyckades.

Den 1 maj nådde de överlevande soldaterna ur 9. Armee fram till den relativa säkerheten hos 12. Armee.

Bakgrund

Efter slaget om Seelowhöjderna splittrades 9. Armee och större delen av armén hamnade söder om de sovjetiska styrkor som ryckte fram rakt mot Berlin. De hamnade därmed mellan den 1. Vitryska fronten och den 1. Ukrainska fronten. På kvällen den 21 april nådde sovjetiska styrkor fram till Königs Wusterhausen sydöst om Berlin. Därmed var 9. Armee, bortsett från en liten smal korridor som skulle hållas öppen någon dag till, inringad.

Det tyska underhållsläget var redan innan inringningen prekärt, men nu blev situationen ännu värre. Det gjordes vissa försök av Luftwaffe att försörja armén från luften, men bara små kvantiteter nådde fram. I Halbefickan fanns förutom militära förband även stora mängder civila, både lokalbefolkning och flyktingar.

Styrkeförhållanden

Den tyska numerären är osäker på grund av det allmänna krigsläget och det kaos och ständigt pågående strider som rådde vid tidpunkten och de sovjetiska uppskattningar som finns är överdrivna. Efter kriget gjorde generallöjtnanten Freidrich Bernhard en uppskattning på 50 000 soldater, 10 000 Volksturm och 90 000 övrig personal.

Den sovjetiska numerären var på 280 000 man, 7 000 artilleripjäser, 280 stridsvagnar och stormkanoner samt 1 500 flygplan. [1]

Förberedelser för utbrytning

Det planerades att 9. Armee skulle bryta ut västerut mot 12. Armee som befann 60 kilometer bort. Under tiden vidtog de sovjetiska styrkorna försvarsåtgärder vid Halbefickans västra gräns för att hindra en utbrytning. 12. Armee skulle själv inte anfalla österut för att underlätta för 9. Armee att genomföra sin utbrytning.

Medan planer gjordes upp pågick striderna hela tiden och den tyska ledningen krympte fickan successivt genom att dra bort trupper från Halbefickans östra delar för att kunna styrkesamla i den västra delen. Striderna har beskrivits som förvirrade och oorganiserade utan någon egentlig frontlinje. De böljade fram och tillbaka och hårda slag utkämpades om stödjepunkter och byar.

Första utbrytningsförsöket

På kvällen den 24 april påbörjades utbrytningen mot Luckenwalde. Två spjutspetsar, Kampfgruppe von Luck och Kampfgruppe Pipkorn (under ledning av Hans von Luck respektive Rüdiger Pipkorn) tog täten. Anfallet körde snart fast och utbrytningsförsöket blev ett misslyckande. De nådde fram till en sovjetisk spärrlinje mellan Zossen och Baruth, men där tog det stopp. I smågrupper försökte dock flera förband smyga sig igenom de sovjetiska linjerna, varav de flesta blev tillfångatagna.

Fler utbrytningsförsök

Efter att det första utbrytningsförsöket misslyckats började desperationen inne i fickan märkas allt mer. På morgonen den 28 april genomfördes ett utbrytningsförsök av en Kampfgruppe i ”divisionsstorlek” understödda av ett tjugotal stridsvagnar. En aktion som 9. Armees ledning inte hade någon vetskap om. Det genomfördes även på eget initiativ ett antal mindre utbrytningsförsök av enskilda förband.

På dagen den 28 april rapporterade 9. Armee att de instängda trupperna nu var nått gränsen för vad de orkade kroppsligt och mentalt. Klockan 14.00 samlades de flesta de högsta inringade officerarna till en sista konferens. Efter en lägesgenomgång konstaterades att de hade två alternativ; gå under där de stod eller försöka sig på en sista utbrytning. Valet föll på det sistnämnda alternativet.

XI. SS-Panzerkorps skulle ta täten med sina kvarvarande stridsvagnar och stormkanoner. De hade även vid denna tid tillgång till de sista fjorton Kungstigrarna från schwere SS-Panzer-Abteilung 502. Anfallets viktigaste del skulle gå rakt igenom samhället Halbe. I uppmarschområdet samlades förutom de stridande trupperna, mängder med sårade och civila. Det var dock enbart en bråkdel av de svårt sårade som kunde beredas plats på fordonen, resten fick stanna kvar och invänta sovjetisk krigsfångenskap.

Artilleriet fick order om att skjuta sina sista granater mot Halbe innan anfallet, men på grund av trängseln och kaoset i uppmarschområdet försenades anfallet en halvtimme vilket gav de sovjetiska styrkorna tid att förbereda sitt försvar. Det första anfallet misslyckades, men de närmast desperata tyskarna försökte igen och igen. Ibland slog de sig fram några kilometer, men slogs tillbaka igen av sovjetiska motanfall. Inne i Halbe utkämpades intensiva närstrider från hus till hus.

Utbrytning

På morgonen den 29 april bröt tyska förband till slut igenom. Men alla hann inte ta sig igenom luckan och exempelvis hela V. SS-Freiwilligen-Gebirgskorps fann sig åter inringade när sovjetiska styrkor täppte igen luckan. De gav dock inte upp utan fortsatte stånga sig ut vilket slutligen lyckades. Dessa strider gav samtidigt den första utbrytningsgruppen lite relativt lugn då den sovjetiska ledningen fokuserade på de tyska förband som fortfarande fanns i fickan.

De tyska styrkor som brutit sig ut var en brokig skara med flera separata grupper i olika storlek. Den största utbrytningsgruppen, där även befälhavaren för 9. Armee, generalen Theodor Busse befann sig, bestod av ungefär 20 000 man och de kvarvarande stridsvagnarna. Fortfarande var det långt kvar till den relativa säkerheten hos 12. Armee och fler och fler fordon blev stående av bränslebrist eftersom stridsvagnarna var högst prioriterade.

Den fortsatta färden västerut blev en kapplöpning tillika katt- och råttalek med regelbundna fiendekontakter.

Natten till den 1 maj stod de utbrytande styrkorna tio kilometer från 12. Armee och sovjetiska styrkor strömmade till från alla håll för att förhindra tyskarna att nå fram. Sovjetiskt attackflyg anföll hela tiden och civila hjälpte till att ladda vapen åt soldaterna. I gryningen lyckades slutligen de kvarvarande resterna från 9. Armee nå sitt mål, när de mötte soldater ur 12. Armee söder om Beelitz.

Hur många tyskar som lyckades ta sig igen är det ingen som vet, men befälhavaren för 12. Armee generalen Walter Wenck, har gjort en uppskattning på 30 000 soldater och 5 000 civila. Wenck berättade även senare:

”Den 9. arméns soldater var så trötta och slitna och så illa tilltyglade att man inte trodde sina ögon.” [2]

Förluster

Krigskyrkogråd med offer från Halbefickan, bilden är tagen 1955.

Slaget vid Halbe var ett bland de blodigaste slagen under andra världskriget om man tar hänsyn till den begränsade yta och tidsrymd det utspelade sig på. Marken var översållad av förstörd materiel och liken låg många gånger staplade på varandra. Förlustsiffrorna är osäkra och än idag hittas lik från slaget i skogarna runt Halbe. På krigskyrkogården i Halbe vilar 20 000 tyska soldater, varav huvuddelen av dem är oidentifierade.

Referenser

  1. Sennerteg, Niclas. Nionde arméns undergång. Historiska Media. 2007. Sidan 268-269
  2. Sennerteg, Niclas. Nionde arméns undergång. Historiska Media. 2007. Sidan 389.

Källor

  • Sennerteg, Niclas. Nionde arméns undergång. Historiska Media. 2007.
Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget