Goter

Goterna var inte en utan flera olika germanstammar som framträdde under folkvandringstiden. Historikern Jordanes ansåg att de hade sitt ursprung i södra Skandinavien, men det finns inga säkra uppgifter som styrker det påståendet. Enligt Tacitus bodde goterna på 100-talet e.Kr. vid floden Wislas mynning (i nuvarande Polen). Det är ungefär samma område som många andra germanstammar bebott, åtminstone tillfälligt, för att sedan förflytta sig i sydväst, syd eller sydöst.

Goterna vandrade därefter till sydöstra Europa norr och väster om Svarta havet. Gotiska soldater angrep romarriket under 200-talet och angrep även Grekland och Balkan. Efter att ha förlorat i krig mot romarna erhöll goterna ett större bosättningsområde i den dåvarande romerska provinsen Dacia, som delvis ligger i nuvarande Rumänien. Goterna i Dacia fick namnet visigoter och goterna öster om dem kallades ostrogoter. Prefixet visi- har även betydelsen 'segrande', och austr- betydelsen 'skinande' på gotiska, och är sannolikt utöver geografiska tillskrivelser främst etnonymt (se etnonymerna 'valagoter' - 'äkta goter', eller 'hrejdgoter' - 'redesgoter', i betydelsen "i redet, i hemlandet", alternativt 'stora goterna').

Exakt när goterna blev kristna är osäkert, men enligt forna traditioner reste aposteln Andreas till Skytien, och enligt andra traditioner även norrut till Valaam och vidare till Gotland och Skandinavien . Att goterna var bekanta med kristenheten innan de lämnade Skandinavien är troligt, säkert är dock att de generellt var kristna när de etablerat sig i Hreidgotaland efter 200-talet e.Kr. Cirka år 270 e.Kr har goterna ett eget församlingsstift, med en biskop, munkväsende och nunnor och heliga jungfrur och vitt spridd kristen tro. "Theophilus, en gotisk biskop, närvarade vid Nikeanska konciliet år 325. De [goterna] hade prästerskap, munkar och nunnor, med oräkneliga troende. Under Athanarik, visigoternas kung, led de kristna redan ordentligt under blodig förföljelse"

Under 300-talet antog vissa av goterna, liksom många andra germanstammar, den arianska kristendomen och biskop Wulfila översatte bibeln från grekiska till gotiska. Hur vissa goter blev arianer genom svek beskrivs av kyrkofadern Theodoret:

"Till de ignoranta gällande omständigheterna är det värt att förklara hur goterna drabbades av den arianska sjukan. Efter att de korsat Donau, och slutit fred med Valens, föreslog den närvarande och illa beryktade Eudoxius kejsaren att övertala goterna att acceptera nattvard med honom. De hade sannerligen sedan länge mottagit den gudomliga kunskapens strålar och hade fostrats i de apostoliska doktrinerna, "men nu", sade Eudoxius, "kommer åsikternas gemenskap göra freden allt starkare". Valens accepterade detta råd och föreslog till de gotiska ledarna en överenskommelse gällande doktrin, men de svarade att de inte skulle ge medtycke till att överge sina förfäders lära. Vid tidpunkten i fråga lydde de blint sin biskop Wulfila och de mottog hans ord som lagar vilka ingen kunde bryta mot. Delvis genom fascination över hans vältalighet och delvis genom mutor med vilka han kryddade sina förslag, lyckades Eudoxius övertyga honom att övertala barbarerna att emotta nattvard med kejsaren, och så vann Wulfila över dem genom förevändningen att konflikten mellan olika partier var en av personliga rivaliteter och inte involverade några doktrinära skillnader. Resultatet är att till denna dag hävdar goterna att Fadern är större än Sonen, men de vägrar att beskriva Sonen som en varelse, även om de är i kommunion med de som gör det. Ändå kan de inte sägas att ha fullständigt övergett sina fäders lära, då Wulfila i sina ansträngningar att övertala dem att ingå kommunion med Eudoxius och Valens förnekade att det fanns några doktrinära skillnader och att skillnaderna uppkommit genom tomma motsättningar".

En stor del av goterna var dock ortodoxa, och Theophilus, den förste kände biskopen för goterna, försvarade den trinitära och ortodoxa kristologiska positionen gentemot arianerna vid det första Ekumeniska konciliet i Nikea år 325 e.Kr, och finns som undertecknare av den nikeanska trosbekännelsen.

Vid denna tid hade dock hunnerna trängt in i Östeuropa och splittrat hrejdgoternas konung Ermanariks imperium , och goternas länder blev under tiden spridda enklaver. I det trakiska Gothia hänföll prins Athanarik åt hedendomen och inledde år 370 e.Kr en förföljelse av alla kristna. Kyrkofadern Augustinus skrev gällande detta att:

...ska vi anta att det inte räknas som förföljelser när goternas konung förföljde de kristna i det verkliga gotiska konungariket med häpnadsväckande grymhet, eftersom det endast fanns kristna där?", och tillade att det var ögonvittnen han stödde sig på: "Många av dessa kröntes med martyrskapet, vilket vi hört från flera bröder, vilka var barn vid denna tid i det landet, och som omgående minns att de bevittnat dessa händelser". Dessa år av förföljelser skapade universella martyrer, som Sankt Sabbas (Sava) Goten och Sankt Nikita (biskop Niketas).[1]

Idag är Silverbibeln det som finns kvar av den det äldsta bevarade dokumentet på gotiska. Bibeln är skriven med guld- och silverbläck på tunt pergament och har fått namnet Silverbibeln, Codex argenteus. Den blev känd på 1500-talet när den hittades i ett kloster i Tyskland.

Under folkvandringsperioden 370-600 e.Kr. förflyttade sig goterna mot trakterna kring Medelhavet där visigoter och ostrogoter utmärkte sig på det kulturella området. De goter som stannade kvar i öster var bl.a. krimgoterna på Krim och Gothis minores i Thrakien. De smälte samman med de folk som bodde i närheten och gotiska språket dog ut efterhand.

I mötet mellan goter och andra folk i Europa, kelter, romare, greker och skyter uppstod runorna och Odinskulten. Det var bl.a. återvändande goter som till Norden förde med sig de nya sedvänjorna och gjorde dem till en del av vårt fornnordiska kulturarv. Exakt när detta skall ha skett är osäkert, då den äldre futharken är äldre än tiden för goternas återvändande.