Dominoteorin

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
En illustration av hur dominoteorin skulle se ut

Dominoteorin var/är en politisk teori som hade sitt största genomslag från 1950-talet fram till 1980-talet som sa att om ett land i en region blev kommunistiskt, så skulle i efterhand närliggande länder följa och dra med sig andra som dominobrickor. Dominoteorin användes av USA under större delen av det Kalla kriget för att rättfärdiga behovet av amerikansk intervention och störtandet av, för USA, misshagliga regimer världen runt.

Den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower beskrev teorin under en nyhetskonferens den 7 april, 1954 när han pratade om kommunismen i Indokina.

Slutligen har du ett bredare beaktande som följer vad du skulle kunna kalla ”de fallande dominobrickornas princip”. Du har en rad med dominobrickor, när du petar omkull den första kommer även den sista falla omkull ganska snabbt. Så du har början på ett sönderfallande som skulle kunna få riktigt allvarliga konsekvenser.

—Dwight D. Eisenhower, 7 april, 1954


Historia

Under 1945 införlivade Sovjetunionen de flesta länderna i Östeuropa och Centraleuropa in i dess intressesfär som en del av fredsöverenskommelserna som avslutade andra världskriget, vilket fick Winston Churchill i ett tal 1946 på Westminister College deklarera att:

Från Stettin i Östersjön till Trieste i Adriatiska havet har en ”järnridå” dragits ned tvärs över kontinenten. Bakom denna linje ligger alla huvudstäder i de gamla staterna i central och östra Europa. Warszawa, Prag, Budapest, Belgrad, Bukarest och Sofia; alla dessa berömda städer och dess befolkningar runt om dem ligger i vad jag måste kalla den Sovjetiska sfären och är alla satta under tryck, på det ena eller andra viset, från inte enbart Sovjetiskt inflytande men också för en väldigt stark och ökande kontroll från Moskva.

—Winston Churchill, 1946


Efter Irankrisen 1946, deklarerade Harry S. Truman vad som skulle bli Trumandoktrinen 1947, vilken lovade att bidra finansiellt för att hjälpa Grekland under deras inbördeskrig och till Turkiet efter andra världskriget, i hopp om att det skulle hindra kommunismen att sprida sig till västra Europa. Senare samma år skrev diplomaten George Kennan en artikel i Foreign Affairs, vilket var den första som beskrev policyn av ”containment” (inneslutning), som menade att en ytterligare spridning av kommunismen till länder utanför buffertzonen runt Ryssland, även om så skulle vara via demokratiska val, var oacceptabla och skulle vara ett hot mot USA:s nationella säkerhet. Kennan var också involverad tillsammans med Trumanadministrationen i att skapa Marshallhjälpen, vilken också startade under 1947, i syfte att hjälpa de västeuropeiska länderna (tillsammans med Grekland och Turkiet), från att falla i händerna på Sovjetunionen.

Under 1949 tog kommunisterna makten i Kina, ledda av Mao Zedong, som i och med det blev Folkrepubliken Kina. Installationen av den nya regimen skedde efter att Folkets frihetsarmé besegrade den nationalistiska republikanska armén i Kina i efterdyningarna av det kinesiska inbördeskriget (1927-1949). Två Kina bildades – fastlands ”kommunistkina” och det nationalistiska Kina; Taiwan. Övertagandet av kommunisterna av världens mest folkrikaste land sågs av Väst som en stor strategisk förlust, vilket då föranledde frågan ”Vem förlorade Kina?”. USA avbröt de diplomatiska relationerna med Kina som svar på det kommunistiska maktövertagandet.

Korea hade också delvis fallit under Sovjetisk dominans i slutet av andra världskriget, man splittrades från de södra delarna vid 38:e breddgraden där amerikanska styrkor senare stationerades. Under 1948, som ett resultat av kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA, blev Korea delat i två delar, med separata regeringar, som var för sig hävdade att de var den rättmätiga regeringen, och ingen ville acceptera gränsen som permanent. Under 1950 bröt stridigheter ut mellan kommunister och republikaner som snart kom att involvera trupper från Kina (på den kommunistiska sidan) och USA och 15 allierade länder (på den republikanska sidan). Trots att inget fredsfördrag slöts, blev det ett vapenstillestånd 1953 med en vapenvila som lämnade Korea delat i två stater, Nordkorea och Sydkorea. Maos beslut att ta sig an USA i Koreakriget var ett direkt försök ta sig an, vad det kommunistiska blocket ansåg vara den starkaste antikommunistiska kraften i världen, vilket man gjorde när det kinesiska kommunistpartiet fortfarande konsoliderade sina styrkor efter att ha vunnit det Kinesiska inbördeskriget.

I maj 1954 besegrade Viet Minh, den kommunistiska och nationalistiska armén i Vietnam, de franska styrkorna i slaget om Dien Bien Phu och tog kontroll över vad som skulle bli Nordvietnam. Detta fick fransmännen att dra sig tillbaka från regionen som var känd som franska Indokina, en process som startats tidigare. Regionerna delades sedan i fyra självständiga regioner (Nordvietnam, Sydvietnam, Kambodja och Laos) efter att en överenskommelse gjorts 1954 i Genève för att sätta punkt för första Indokinakriget.

President Eisenhower var den första att referera till länderna som riskerade ett kommunistiskt maktövertagande som ”dominobrickor”, som ett svar på en journalists fråga om Indokina den 7 april 1954 på en presskonferens, även om han inte använde termen ”dominoteorin”. Om kommunisterna lyckades ta över resten av Indokina, menade Eisenhower, hade lokala grupper modet, det materiella stödet och momentumet att även ta över Burma, Thailand, Malaysia och Indonesien; alla dessa länder hade en ansenlig kommunistisk rörelse och upprorsmän inom sina gränser vid den tidpunkten. Detta skulle ge dem ett geografiskt och ekonomiskt strategiskt övertag och det skulle göra Japan, Taiwan, Filippinerna, Australien och Nya Zeeland till defensiva frontstater. Förlusten av regioner som ligger inom de traditionella handelsområdena för länder som Japan skulle uppmuntra dessa frontstater att kompromissa politiskt med kommunismen.

Eisenhowers dominoteori från 1954 beskrev specifikt de förhållanden och situationer som rådde i sydöstra Asien vid tidpunkten och innefattade inte en generell dominoteori som andra gjorde senare.

John F. Kennedys administration ingrep i Vietnam under det tidiga 1960-talet, som orsak gavs bland annat för att förhindra att den Sydvietnamesiska ”dominobrickan” från att falla. När Kennedy kom till makten fanns en oro att den kommunistiska rörelsen Pathet Lao i Laos skulle förse Vietcong med baser, och att de skulle ta över Laos.

Politisk satir som visar hur dominobrickorna med Hosni Mubarak först börjar falla, syftandes på Arabvåren

Implikationer av teorin globalt

Asien

Under president Dwight D. Eisenhower förklarade amerikanerna 1954 Dominoteorin som om de asiatiska länderna vore dominobrickor som en efter en skulle falla till kommunismen. Man såg sig själv som kapitalismens och frihetens försvarare och de enda med tillräckligt stor krigsindustri att ta ordentlig militär handling mot kommunismen. Samtidigt var det en paranoid kommunistskräck som rådde genom hela USA. Den så kallade McCarthy-eran under 1950-talet, uppkallad efter Senator Joseph McCarthy, som såg kommunistiska konspirationer i varje del av det amerikanska samhället. Något som man ansåg hotade USA:s stabilitet. Även om USA officiellt inte gick in med marktrupper i Vietnam förrän 1965 var de väldigt närvarande. Flertalet amerikanska ”militära rådgivare” var på plats för att bygga upp och bistå den sydvietnamesiska armén, precis som sovjetiska dito var på plats i norr.[1] Vietnamkriget slutade 1975 med amerikansk förlust, 58,000 döda amerikanska soldater och fler än 2 miljoner döda Vietnameser. Vietnam enades och är än i dag likt Kina, en kommunistisk enpartistat.

Latinamerika

I början av 1959 tog Castro makten i Kuba, något som USA definitivt inte kunde tolerera. Grisbuktsinvasionen 1961 misslyckades och CIA hade under 1960-talet flera planer på att mörda Castro. Nixon och utrikesminister Henry Kissinger var dock mer bekymrade över den socialistiske kandidaten Salvador Allendes seger i Chile 1970 då ”Allende var ett levande bevis på demokratiska socialistiska reformer i Latinamerika” och Allendes succé inom det demokratiska systemet kunde sprida sig i regionen och till och med till Europa.[2] Nixon beskrev Chile och Kuba som en socialistisk ”röd sandwich” med resterande Latinamerika mellan sig. Där det bara var en tidsfråga innan även de länderna skulle bli socialistiska.[3] Allende störtades i en CIA-ledd statskupp 1973 och Pinochet installerades, som förblev Chiles diktator fram till 1990.

Iran

Under hela 1900-talet hade Iran varit fast mellan två imperialistiska makter, Ryssland och Storbritannien. 1953 störtades den demokratiskt valde Mohammed Mosaddeq i en kupp orkestrerad av CIA och brittiska MI6, man utförde attacker mot nationalister, demokrater, religiösa ledare och moskéer, samtidigt som man spred flygblad som gav Mosaddeqs regering skulden. Mosaddeq störtades och Shahen av Iran installerades. Vilken satt vid makten, stödd av USA, fram till revolutionen 1979.

Europa

Redan 1946 började USA skärpa tonen mot Stalin och Sovjetunionen. Man protesterade mot rysk närvaro i Iran. Inbördeskriget i Grekland mellan regeringen, stödda av Väst och USA och den kommunistiska gerillan stödda av Sovjetunionen oroade. År 1947 lanserade president Harry S. Truman Marshallhjälpen för att dels bygga upp Europa igen men också för att förhindra att flera länder skulle falla under kommunismen.[4] Trumandoktrinen från 1947 stipulerade att man skulle stödja ”fria folk som kämpar mot väpnade minoriteter eller externt tryck syftande till att betvinga dem”. Syftet med doktrinen var i grund och botten att stötta regeringar som hotades av kommunismen. Doktrinen åtföljdes med ”inneslutnings policyn” (containment). Det vill säga att långsiktigt isolera Sovjetunionen militärt, ekonomiskt och politiskt.

Arabvåren

I slutet av 2010 började arabvåren i Tunisien vilket ledde till att Ben Alis regim föll, Hosni Mubarak förlorade makten i Egypten, Khadaffi störtades i Libyen vilket ledde till att landet fick ett inbördeskrig. Krav på demokrati och sociala oroligheter spred sig till Syrien och Bahrain 2011.[5]

Enligt F. William Engdahl ingår störtandet av Egyptens Hosni Mubarak i USA:s Stora Mellanösternprojekt i syfte att med militära medel hindra Kina och Rysslands inflytande i regionen.[6] Den före detta generalen Wesley Clark menar att de neokonservativa i början av 2000-talet hade en plan i syfte att omdana Mellanöstern och störta regimerna i sju länder; Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran.

Chess.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Geopolitik

Referenser