Claude Vaillant-Couturier
Claude Vaillant-Couturier född den 3 november år 1912 i Paris, och avliden den 11 december år 1996. Efter andra världskriget var Vaillant-Couturier verksam som politiker och medlem av det franska kommunistpartiets centralkommitté.
Överlevde Förintelsen
Under kriget var Vaillant-Couturier fånge i koncentrationslägren Auschwitz och Ravensbruck. Vid Nürnbergprocessen var Vaillant-Couturier den ena av de endast två tidigare fångar från detta läger som vittnade inför domstolen (det andra vittnet var Severina Schmaglewskaja).
Vittnesmål
I sitt vittnesmål talar Vaillant-Couturier bland annat om en gasning som skall ha ägt rum i Birkenau den 5 februari år 1943 (detta trots att inga av de påstådda gaskamrarna i Birkenau skall ha varit färdigställda vid denna tidpunkt), om att liken från samma gasning släpades ut på gården (vilket motsäger den etablerade uppfattningen att gasningarna ägde rum i utrymmen inuti krematorierna och att liken därför kremerades inuti samma byggnader som de gasades i) och om att det förlöpte endast 5-7 minuter från det att gasen introducerats tills dess att gaskammardörrarna åter öppnades. Enligt Vaillant-Couturier var tyskarna så giriga att de inte bara bröt ut guldplomber och guldtänder ur munnarna på de gasade offren, utan också silade askan från de kremerade i jakt på ytterligare guld och juveler. Enligt Vaillant-Couturier fanns det vidare "åtta krematorier" i Auschwitz, vilket står i kontrast med vedertagna fakta oavsett om man tolkar "krematorier" som krematoriebyggnader, ugnar eller som ugnsöppningar (även benämnda mufflar eller retortrar). Vidare hävdade Vaillant-Couturier att det hände att barn kastades levande in i krematorieugnarna därför att "gasen tagit slut".
Utdrag ur Vaillant-Couturiers vittnesmål:
"At Auschwitz there were eight crematories but, as from 1944, these proved insufficient. The SS had large pits dug by the internees, where they put branches, sprinkled with gasoline, which they set on fire. Then they threw the corpses into the pits. From our block we could see after about three-quarters of an' hour or an hour after the arrival of a convoy, large flames coming from the crematory, and the sky was lighted up by the burning pits.
One night we were awakened by terrifying cries. And we discovered, on the following day, from the men working in the Sonderkommando-the "Gas Kommando"-that on the preceding day, the gas supply having run out, they had thrown the children into the furnaces alive." (Källa: IMT Proceedings, Volume VI, sid.216)
|
i ämnesportalen om Förintelsen |
