Auschwitz

Från Metapedia

Hoppa till: navigering, sök
Grindarna till Auschwitz I

Auschwitz, koncentrationsläger 60 kilometer väster om staden Krakow i södra Polen. Auschwitz består i själva verket av tre lägerkomplex: Auschwitz I (stamlager), Auschwitz II (Birkenau) samt Auschwitz III (Monowitz) samt ett antal mindre kringliggande läger. Auschwitz var det största och mest välkända av Tysklands koncentrationsläger under andra världskriget. Lägret fick sitt namn efter den närliggande staden Oświęcim (Auschwitz på tyska). Birkenau är den tyska översättningen av Brzezinka, som anspelar på de många björkar som fanns runt lägret. Den 27 januari 1945 intog sovjetiska trupper lägret. Datumet är utlyst till Förintelsens minnesdag.


Innehåll

Historia

Koncentrationslägret Auschwitz iordningställdes år 1940. Dock sträcker sig lägrets historia längre tillbaka i tiden. Distriktet Zazole ingick som en nordlig del i vad som var Österrike-Ungern och de första delarna av lägret byggdes för den arbetskraft som säsongsarbetade inom det tyska jordbruket. Efter första världskriget användes Auschwitz I av den polska militären.

Den 18 december år 2009 stals den världskända skylten ovanför entrén till lägret i en härva som kom att kallas Stölden av Auschwitz-skylten. Anders Högström, en före detta medlem av Nationalsocialistisk Front som sedermera anslutit sig och blivit aktiv i både Moderaterna och Socialdemokraterna, kopplades till händelsen.

Service, nöjen och rekreation

Teatern i Auschwitz I
Simbassängen i Auschwitz I

I lägret anordnades teaterföreställningar och de som kunde spela något instrument hade möjlighet till det. Lägret inhyste en bordell, simbassäng, galleri för fångar med ett konstnärligt intresse och på biblioteket kunde fångarna låna böcker. Fotbollsplanen (Sportplatz) där matcher mellan olika nationaliteter ordnades låg alldeles intill Krematorium II i Birkenau.

Kända fångar

Förintelsens kanske mest kända person, den dagbokskrivandes flickan Anne Frank placeras först i koncentrationslägret Westerbork men förflyttads efter en tid till Auschwitz. Efter cirka en månad förflyttas Anne Frank återigen, denna gång till Bergen-Belsen där hon avled av tyfus. Annes far Otto stannar dock kvar i Auschwitz eftersom han ligger på sjukhus efter att ha insjuknat i tyfus och är i för dålig kondition för att förflyttas.

Elie Wiesel fick Nobels fredspris år 1986. Wiesel har även fått ett antal andra utmärkelser och ett internationellt erkännande som en etablerad föreläsare om sina upplevelser under andra världskriget. Även Wiesel låg inlagd på sjukhus, med en infekterad fot. Då de sovjetiska styrkorna närmade sig Auschwitz fick Wiesel välja att låta sig befrias eller följa med de tyska trupperna då lägret evakuerades. Wiesel och hans far valde det senare alternativet.

Den i Sverige bosatte Benjamin Grünfeld tillbringade en tid i Auschwitz. Grünfeld besöker skolor i Sverige där han berättar om sin tid i lägret, där han flera gånger dömdes till döden men lyckades undkomma genom att gömma sig på toaletten.

Nobelpriset i litteratur tilldelades år 2002 Imre Kertész. Kertész deporterades som 14-åring till Auschwitz. Under en tid i lägret fick även Kertész sjukhusvård innan han förflyttades till Buchenwald.

Primo Levi insjuknade i scharlakansfeber och befann sig i lägrets sjukhus vid dagen för befrielse.

Auschwitz utmålas som utrotningsläger

Den 2 februari 1945 publicerade den sovjetiska tidningen Pravda en artikel som beskrev Auschwitz som ett läger med "fält indränkta i blod och med gödning av mänsklig aska". Industrikomplexet beskrevs i artikeln som en plats där de arbetsföra sattes i arbete. Gamla, barn och svaga skickades till "omedelbar utrotning". Dalgången vid floderna Sola och Vistula sades ha använts till att sprida ut resterna av de kroppar som brändes i ungar och vars ben sedan krossades till mjöl. Artikeln beskrev även hur den tyska lägerpersonalen vid närmandet av den röda armén ska ha försökt dölja spåren efter aktiviteterna i sina läger. Transportbanden som elektrifierade hundratals fångar till döds på en och samma gång ska ha monterats ned. Dessa transportband ska enligt Pravda ha använts till att transportera kropparna till en brinnande eld som kremerade offren varpå en valskvarn malde ner resterna till mjöl som spreds ut på åkrarna. Utrotningen skall ha varit industriell. Artikeln beskriver förutom gaskammare även "speciella apparater för att döda barn". Åtgärder hade vidtagits av stabspersonalen för att maskera dessa byggnader och få dom att se ut som vanliga garage. I lägret ska även "instrument för tortyr" ha använts av tyskarna som beskrevs som "monster". Artikeln refererar till vittnen som för den röda armén beskrev vad som hade hänt och bevisen talade för sig själva; I lägret hade "miljontals människor mördats".

Forum för Levande Historia (FFLH) menar att människor gasades ihjäl inom loppet av några minuter samt att alla barn och skadade avrättades omedelbart. FFLH skriver: "De övriga; sjuka, äldre, barn och gravida kvinnor, skickades raka vägen till gaskamrarna. Offren var ända till slutet ovetande om vad som skulle hända. De som skulle mördas fördes till ett omklädningsrum som låg intill ett rum som SS kallade duschrum. De fick en "tvålbit" innan de fördes in i duschrummen. Sedan stängdes dörrarna och en SS-man skyddad av gasmask släppte ner Zyklon B genom taket eller från en lucka i väggen. Några minuter senare bar tvångskommenderade fångar bort liken till ett krematorium. Dessa fångar hade även till uppgift att ta till vara offrens hår och guldplomber."

Gaskammaren i Auschwitz

Den föregivna gaskammaren Crema I i Auschwitz I.
Avlusningskammare i Auschwitz-Birkenau

Sedan andra världskrigets slut har besökare kunnat gå in i ett rum som har presenterats som en homicidal gaskammare. Turister har strömmat till från hela världen för att med egna ögon få se det som betraktas som självaste hjärtat av Förintelsen, gaskammaren i det största lägret av dem alla. Crema I som har visats upp är i själva verket en likkällare där kroppar efter naturligt avlidna fångar förvarades. Rummet är till storleken något större än ett genomsnittligt svenskt vardagsrum och placerat i direkt anslutning till ett par krematorieugnar. Experter har avfärdat påståendet om att rummet har tjänat som gaskammare eftersom Zyklon B vid en hög koncentration har explosiva egenskaper och skulle därmed göra det livsfarligt att använda i närheten av en brinnande ugn.

Revisionister anser även att det är orimligt att utrusta en gaskammare med en tunn otätad trädörr med nyckelhål och glasruta. De menar att fångar som ska avrättas alltför lätt kan ta sig ut ur en gaskammare som inte är rymningssäker samt att en dörr till en gaskammare bör vara stabil och tätad så personal som utför själva avrättningen inte riskerar att skadas. Det har påpekats från revisionistiskt håll att tekniken för hur en gaskammare bör vara konstruerad redan var känd eftersom lägret var utrustat med avlusningskammare med tätade ståldörrar, in- och utloppsrör för den verksamma gasen samt stabil låsmekanism.

I samband med den andra rättegången mot revisionisten Ernst Zündel i Toronto år 1988 anlitades gaskammarexperten Fred Leuchter för att göra en teknisk undersökning av de påstådda gaskamrarna i Auschwitz. Bland annat togs prover från väggar för att göra kemiska analyser vilka skulle kunna fastställa förekomsten av ferrocyanid, en kemisk förening av cyanväte och järn som uppstår vid användandet av Zyklon B i byggnader med betong. Resultatet visade att Crema I aldrig hade använts som en homicidal gaskammare. Skarp kritik riktades mot Leuchters undersökning och den rapport som framställdes av undersökningen, men resultaten har senare bekräftats av den tyske kemisten Germar Rudolf. Kriminaltekniska Institutet i Krakow utförde även en forensisk undersökning med samma resultat. Walter Lüftl, före detta ordförande för det österrikiska ingenjörssällskapet bekräftar att Crema I aldrig har använts som gaskammare.

Då den judiske revisionisten David Cole besökte Auschwitz år 1992 dokumenterades hela besöket på film. Av den guide Cole anlitade framgick det först att gaskammaren i Auschwitz var "i ursprungligt skick", en information även turister har tagit del av alltsedan lägret öppnades för besök. Då föreståndaren för Auschwitzmuseet, Franciszek Piper, intervjuas framkommer dock uppgifter om att den gaskammare miljontals turister fått se i själva verket är "en rekonstruktion". De hål i taket på Crema I som finns idag togs upp någon gång i slutet av 1940-talet och syns heller inte på samtida flygfotografier. Det är genom dessa hål vittnen menar att Zyklon B hälldes ner då fångar skulle gasas ihjäl.

Fakta bakom propagandan

Brewster Chamberlin, ansvarig för arkiven vid United States Holocaust Memorial Museum deklarerade i Washington Post den 17 april 1994: "We have the blueprints, the drawings, the change orders for all of the buildings including the crematoria and the gas chambers. This is the material that will finally shut up the deniers." Museet visar dock inte upp detta för sina besökare. Berenbaum beskriver även "A door to a gas chamber in the Majdanek death camp." Dörren är en ordinär dörr till ett skyddsrum som tillverkades och såldes över hela Tyskland före och under kriget. Låsmekanismen sitter på insidan, vilket betyder att människor som befinner sig på insidan kan låsa eller låsa upp dörren, vilket torde vara svårt för fångar som nyligen har gasats ihjäl och ännu svårare för SS personal på utsidan av den påstådda gaskammaren. Intill dörren upplyses besökarna på museet om: "Gas chambers had an airtight metal door, which was bolted shut once the victims were inside". Kritiker har påpekat det orimliga i att det rum i Auschwitz som visas upp som en gaskammare har en tunn trädörr utan tätning. Dörren är även utrustad med en glasruta och ett handtag med nyckelhål och således inte rymningssäker.

Uppgifterna är osäkra, men det mesta pekar på att nästan 74 000 människor dog i Auschwitz. Zyklon B användes för att avlusa sängkläder, madrasser, kläder och andra tillhörigheter för att hindras spridningen av tyfus. Epidemier skördade ändå en hel del liv, men många dog även av andra orsaker såsom ålderssvaghet eller andra sjukdomar. Även avrättningar förekom, dock inte på etniska grunder utan för att vissa fångar var sabotörer, spioner, tjuvar eller ägnade sig åt verksamhet som betraktades som fientlig mot den tyska staten och dess folk. Museet i Auschwitz visar upp en kollektion av glasögon för besökarna. Även här har kritiker påpekat det faktum att ett visst antal av de avlidna sannolikt var glasögonbärare. Även lågt räknat skulle 5% glasögonbärare av de avlidna innebära cirka 3700 par glasögon som togs omhand.

En av metoderna att förhindra spridningen av tyfus var att raka håret på fångarna. Tyfus orsakas av bakterien Rickettsia Prowazekii som sprids med hjälp av infekterade klädlöss (Pediculus Humanus Humanus). Revisionister har påpekat att fångar som anländer till lägret ofta hade sitt hår intakt medan fotografier från lägret visar att fångar i regel hade rakade huvuden, vilket indikerar att lägerpersonalen vidtog åtgärder för att rädda liv, inte tvärtom. En myt i myten säger att fångarnas hår användes till stoppning i u-båtar, till madasser och för tillverkning av bland annat tofflor. Inga sådan produkter har dock återfunnits och visats upp. Det har även påpekats att Tyskland vid samma tid kontrollerade ett stort område av Europa som inhyste hundratals miljoner människor och djur som hade kunnat bistå med hår från frisörsalonger eller ull från bondgårdar om behovet så hade krävt.

Marken kring Auschwitz är mycket sank, med en grundvattennivå som står högt, i synnerhet kring Birkenau. Det innebär att de vittnen som har beskrivit att flykttunnlar fylldes med vatten sannolikt talar sanning. Närliggande vattendrag gjorde att marken ofta var fuktig, vilket skapade en miljö mycket frodig för insekter och därmed ökad risk för spridning av sjukdomar. Även här har revisionister påpekat att det gör det svårt, på gränsen till tekniskt omöjligt, att bränna kroppar i gropar, vilket somliga vittnen menar i sina vittnesutsagor. Vidare är det inte lämpligt att gräva ner kroppar i marken eftersom grundvattnen snabbt skulle bli infekterat, samma grundvatten som via brunnar togs upp för att användas som dricksvatten.

Ännu långt in på 2000-talet talade vittnen om att alla barn som anlände till Auschwitz omedelbart mördades i gaskamrarna. Det hade varit rimligt att anta att det hade varit en effektiv metod att utrota ett folk eftersom det då hade omöjliggjort en fortsatt reproduktion med nästkommande generationer, under förutsättning att en utrotningsplan verkligen hade existerat. Dock blir resonemanget orimligt eftersom vittnena själva var barn i lägret vid samma tid.

Hur många dog?

Den första minnestavlan anger antalet döda till 4 000 000.
Den nuvarande minnestavlan med 1 500 000 döda.
Bild 1: Påven Johannes Paulus II sörjer den 7 juni 1979 över 4 miljoner offer.
Bild 2: Påven Benedictus XVI sörjer den 28 maj 2006 över 1,5 miljoner offer.

Från början (omkring 1945-46) pratade man om ungefär 300 000 dödsfall. Under många år var en minnestavla uppsatt i lägret av de Sovjetiska myndigheterna som sade att 4 miljoner människor mördats i Auschwitz. Den polska kommunistregimen stödde också dessa siffror. Den här siffran ifrågasattes aldrig under många år utan var allmänt accepterad i väst. Den återfanns ofta exempelvis i större amerikanska tidningar och magasin, även om vissa historiker hade sina tvivel. Efter att den kommunistiska regimen kollapsat år 1989, blev tavlan i tysthet borttagen och ersatt med en ny som sade att dödstalet var 1,5 miljoner. Senare reviderades även den siffran ned och det officiella talet är nu cirka 1,1 miljoner.

Enligt Harmon och Drobnicki, så existerar siffror från 800 000 till fem miljoner. De flesta historiker och forskare idag är överens att den förstnämnda siffran är trolig, men det råder stor osäkerhet. Fri och oberoende forskning kring ämnet existerar dock inte, mycket beroende på att det i flera europeiska länder finns en lagstiftning som förbjuder allt ifrågasättande som rör ämnet Förintelsen. Yehuda Bauer har uppgivit siffror från 1,5 miljoner döda till 3,5 miljoner. Raul Hilberg nämner siffran 1 miljon medan Franciszek Piper talar om 1,1 miljoner. Jean-Claude Pressacs anger i sin bok The Auschwitz Crematorium summan 470 000 dödsoffer medan den franska dagstidningen Le Monde 1978 menar att 5 miljoner döda är den korrekta siffran. Det enda forskarna är överens om är att det totala antalet dödsoffer i Förintelsen är 6 miljoner, oavsett hur många som avled i Auschwitz.

Många uppgifter om det totala antalet döda i lägret förekommer, alltifrån 9 miljoner till cirka 73 000. Någon exakt sammanställning är omöjlig då forskning är antingen förbjuden eller tabubelagd.

  • 1955 - Franska dokumentärfilmen Natt och dimma antyder: 9 000 000 döda
  • December 1945 - Franska undersökningskommisionen för krigstribunalen i Nurnberg: 8 000 000
  • 1950 - boken The Theory and Practice of Hell: 3 500 000 till 5 500 000
  • 1949 - boken Slave Labor in Russia: The Case Presented by the American Federation of Labor to the United Nations (1949): 5 000 000
  • April 1978 - Franska dagstidningen Le Monde: 5 000 000
  • Januari 1995 - Tyska tidskriften Die Welt: 5 000 000
  • April 1947, Gippsland Times: 4 015 000[1]
  • Oktober 1946 - Internationella militärtribunalen i Nurnberg, document nummer 008-USSR: 4 000 000
  • November 1989 - Chefsåklagare Majorowsky, Wuppertal fil nummer 12 js 1037/89: 4 000 000
  • Juli 1990 - Judisk-tyska tidskriften Allgemeine Jüdische Wochenzeitung: 4 000 000
  • December 1993 - Tyska TV-stationen ZDF: 4 000 000
  • Januari 1995 - Tyska tidskriften Wetzlaer Neue Zeitung: 4 000 000
  • Oktober 1946 - Internationella militärtribunalen i Nurnberg, document number 3868-PS: 3 000 000
  • Januari 1995 - Tyska historietidskriften Damals: 3 000 000
  • Juli 1990 - The Peninsula Times Tribune, San Fransisco: 2 000 000
  • Juli 1990 - Tyska dagstidningen Hamburger Adendblatt: 2 000 000
  • Januari 1995 - Tyska tidskriften Die Welt: 2 000 000
  • June 1992 - Judisk-tyska tidskriften Allgemeine Jüdische Wochenzeitung: 1 500 000
  • Oktober 1993 - Tyska TV-stationen ZDF: 1 500 000
  • Januari 1995 - Tyska tidskriften Die Welt: 1 500 000
  • September 1989 - Franska dagstidningen Le Monde: 1 433 000
  • Februari 1995 - Tyska veckomagasinet Bunte: 1 400 000
  • Januari 1995 - Tyska dagstidningen Welt am Sonntag: 1 200 000
  • Januari 1995 - Tyska tidskriften Die Welt: 1 100 000
  • December 1994 - Tyska Institutet för Samtidshistoria: 1 000 000
  • December 1989 - Jean-Claude Pressacs bok Auschwitz: Technique and Operation of the Gas Chambers: 928 000
  • September 1993 - Tyska tidskriften Die Welt: 800 000
  • Januari 1995 - Tyska dagstidningen Welt am Sonntag: 750 000
  • Maj 1994 - Focus newsmagazine: 700 000
  • Januari 1995 - Tyska tidskriften Die Welt: 700 000
  • Januari 1994 - Jean-Claude Pressacs bok The Auschwitz Crematorium: 470 000
  • Januari 1948 - Allied censored post-war German News Reels (Wochenschau Nr. 137): 300 000
  • Januari 1990 Tyska dagstidningen Frankfurter Rundschau: 74 000
  • Maj 1995 - Hoffmann, före detta chef för Militärhistoriska Institutet i Freiburg i sin bok Stalin's War of Destruction: 74 000
  • Mars 1991 - Amerikanska dagstidningen New York Times: 73 137

Se även

Bildgalleri

Auschwitz gate.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Förintelsen
Wtc-gz2.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Revisionism

Referenser

  1. gassed in trains&searchLimits=exactPhrase|||anyWords|||notWords|||l-textSearchScope=*ignore*%7C*ignore*|||fromdd=01|||frommm=01|||fromyyyy=1933|||todd=31|||tomm=12|||toyyyy=1947|||l-word=*ignore*%7C*ignore*|||sortby Gippsland Times - 24 april 1947
  2. The Canadian Jewish Review den 3 januari 1964, sid 4

Källor

Personliga verktyg
På andra språk